Min äldsta dotter var fyra eller fem år när hon kom hem från dagis och sjöng:
– Diggi-loo diggi-ley, alla kissar på Herreys, det är därför dom har gula skoooor...
Hon var bara ett halvår gammal när Richard, Per och Louis Herrey vann Eurovision Song Contest för Sveriges räkning i Théâtre Municipal i Luxemburg 5 maj 1984, så hon hade givetvis inga egna minnen av ursprungshändelsen till sin nidvisa. Hon hade överhuvudtaget ingen aning om att den inträffat.
Men på 1980-talet var föraktet för bröderna Herrey och deras musik mycket kraftfullare än det fenomenala faktum att de faktiskt vunnit hela tävlingen.
En sång som gjorde narr av deras vinnarlåt sjöngs bevisligen av dagisbarnen långt efter att alla glömt originaltexten (utom jag, som kan alla).
Jag vet inte hur många av er som minns det i dag, 24 år senare, men Sverige var i uppror efter att Herreys vunnit den svenska Melodifestivalen. Bröderna döptes till ”de dansande deodoranterna”, spåddes en värdelös framtid och dömdes ut.
När gruppen sedan vann hela tävlingen blev kulturkanonerna mest sura och arga.
Etablissemangets reaktion är fortfarande helt obegriplig för mig.

Bröderna Herrey är förmodligen de mest kompetenta artister som någonsin har tävlat för Sverige i Melodifestivalen. De är utbildade showartister i USA och var bland annat återkommande dansare i tv-succén ”Fame” i början av 1980-talet. De kunde sjunga, dansa och till och med göra cirkuskonster på scenen om det skulle behövas, men sådant räknades inte för representanterna av den svenska kulturkanonen. Här gällde andra kriterier för vad som ansågs vara GOD SMAK. Jag kan inte redovisa vilka dessa är, för jag har aldrig fattat det. Så är det jämt för mig när det gäller kultur och politisk korrekthet. (När jag sommarpratade för några år sedan skrev Fredrik Virtanen i Aftonbladet att jag har universums sämsta musiksmak. Det är säkert korrekt, med hans måttstock.)
Men en sak kan jag säga: Jag trodde inte ett ögonblick på Charlotte Perrellis bidrag ”Hero” som floppade i Belgrad förra lördagen.
För mig var hela mediehaussen runt låten totalt oförklarlig.
När vi pratade om att ha schlagerparty hemma hos oss och kolla på finalen så bad jag att få avvakta semin innan vi bestämde något. Jag trodde inte Charlotte skulle gå vidare.
Det gjorde hon ju inte heller, visade det sig – inte av egen kraft.
Precis som i den svenska finalen så klarade hon sig med hjälp av juryrösterna – alltså kulturkanonerna. De som, fullkomligt diktatoriskt, själva har bestämt att de står för GOD SMAK.

Jag gillar verkligen Charlotte Perrelli. Hon sjunger fantastiskt och verkar vara en bra tjej med fötterna på jorden, men hennes nummer var stendött. Det svängde inte någonstans. Det märkte svenska folket, och om vi hade fått bestämma så hade Sanna Nielsen tävlat i Belgrad. Det kunde inte gärna ha gått sämre.
Och det här är inte första gången juryn förstör för oss.
2005 röstade vi fram Nanne Grönvall med fantastiska ”Håll om mig”, medan juryn bestämde att Sverige i stället skulle skicka Martin Stenmarck med stolpskottet ”Las Vegas” till finalen. Det gick likadant då som nu, vi hamnade bland bottenskrapet.

Juryn måste bort ur Melodifestivalen till nästa år. Musikkritikerna må vråla sig hesa, men de vet inte alltid bäst. Diktatur fungerar inte, vare sig i musiken eller politiken eller någon annanstans.
Det visar inte minst bröderna Herrey. De uppträder fortfarande tillsammans, och alla tre har framgångsrika karriärer inom olika branscher. Förra året utsåg dessutom brittiska The Times ”Diggi-loo, diggi-ley” till det roligaste bidraget i schlagerhistorien.
Fast uppriktigt sagt tycker jag dotterns version är ännu skojigare…