Äntligen blir det dyrare att bo i hyresrätt på Öfre Östermalm - och billigare i Kalix och Värnamo.
I en ny regeringsutredning föreslår utredaren Michaël Koch att utgiften för hyresrätter så småningom ska bli jämförbar med kostnaden för alla andra boendeformer. Det innebär att hyrorna i de mest attraktiva områden i de stora städerna kommer att gå upp riktigt ordentligt. I glesbygd och utsatta förorter kan de komma att sjunka.
Jag måste säga att jag tycker att Michaël Koch är modig.
Detta är bland det fulaste man kan föreslå i Sverige, och reaktionerna lät naturligtvis inte vänta på sig. Redan innan utredningen var offentlig satte Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman i gång att skälla ut den. Rubriken på hennes artikel på DN Debatt i torsdags var "Din hyra fördubblas i ny regeringsutredning".
Vet du vad, kära Barbro - det kommer den inte alls att göra. Visserligen bor jag i Stockholm, men jag tillhör inte den privilegierade skara som lyckats skaffa mig ett förstahandskontrakt på någon hyresrätt inne i stan. Jag har aldrig kunnat åtnjuta den reglerade och subventionerade hyressättning som dina medlemmar gör. Jag har alltid fått betala "marknadshyra" - för jag har alltid varit tvungen att köpa mina bostäder. En del av dem har blivit sanslösa, ekonomiska klipp. Det är naturligtvis trevligt för min egen del, men samhällsekonomiskt helt vansinnigt.
För den som inte orkat sätta sig in i vårt orättvisa bostadssystem så kan jag i korthet berätta följande:
I Sverige följer hyressättningen något som kallas bruksvärdesprincipen.
Det innebär att hyran för en lägenhet inte får bestämmas av vare sig fastighetsägaren eller hyresgästen, utan fastställs genom ett ganska krångligt regelverk som tar hänsyn till om lägenheten har hiss, modern ventilation, hur planlösningen ser ut, skick på kök och badrum, om det finns förråd, sopnedkast och så vidare.
Var lägenheten ligger eller hur många som vill bo där är av underordnad betydelse.
Detta innebär att en trea i betongförorten ofta är dyrare än femrummaren på Östermalm, för trean har större hiss och ventilationstrummor och elspis.
Bruksvärdesprincipen hade förstås varit jättebra - om den hade gällt alla. Om alla som ville hade kunnat få en hyresrätt i innerstan.
Men nu ser verkligheten annorlunda ut.
Hyresrätterna i de attraktiva områdena är alldeles för få. De delas ut till ett litet, privilegierat fåtal - påfallande ofta till politiker, fackliga förtroendemän eller ombudsmän inom Hyresgästföreningen.
Alla andra, som varken har kontakter eller pengar att köpa svart, är hänvisade till den andra bostadsmarknaden - den som redan kostar dubbelt så mycket som Barbro Engmans skyddade protektorat.
Missförstå mig inte nu: jag vill naturligtvis att vi ska kunna bo i bra och billiga bostäder i Sverige på platser vi trivs och tycker om - men inte bara Barbro Engman och hennes kompisar, utan alla andra också.
Det får vi inte med Michaël Kochs förslag. Det är ett steg i rätt riktning, men det är för sent och för trångsynt.
Det vi behöver är en avreglerad byggmarknad i hela Sverige så att vi får möjlighet att bygga hus och lägenheter där folk vill bo.
Vi måste sluta att bara se till behoven hos dem som redan har. Tänk, om vi någon gång fick se till politiskt förslag som gynnade de bostadslösa. En bostadspolitik som främjade ungdomar, invandrare och arbetslösa. En stadsplan för dem som ska vistas där, och inte bara för dem som skriker högst.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Den sammanlagda längden på Sveriges stränder är 386 000 kilometer. Det motsvarar nio och en halv gånger runt jorden. Börja med att ge oss en strandtomt var.