Det finns ingenting så ömtåat som en kvällstidningsjournalist. Ingenting så oerhört kränkt som en ifrågasatt kritiker. Det finns ingen yrkesgrupp på jorden som blir lika ursinnig över att bli ifrågasatt som grävande reportrar.
Jag vet att det är så, för jag var själv likadan.
När någon ifrågasatte mig eller mitt journalistiska arbete blev jag så ställd att jag fick svindel.
Jag tror det var samma fenomen som låg bakom att vi i höstas upplevde historiens kortaste ministerperioder: Cecilia Stegö-Chiló och Maria Borelius var bägge gamla reportrar. De fattade inte att de lämnade de oantastligas skara när de bytte sida och blev politiker.
När redaktörerna granskade dem reagerade de med förvåning och i något fall med förorättad ilska. De trodde fortfarande att de befann sig bakom skyddsmurarna av journalistikens självpåtagna uppdrag: att kunna peka finger, anklaga och ifrågasätta utan att behöva ta ansvar.
För så är det.

Gud nåde den som vågar ifrågasätta oss - eller våra arbetsmetoder.
Det har blivit väldigt tydligt nu i veckan, i flera olika sammanhang.
Först ut hade vi min gamla kollega Niklas Svensson som stod inför rätta, anklagad för dataintrång hos socialdemokraterna. Han hävdar att han fick inloggningsuppgifterna till sossarnas interna nätverk av en källa för att ”gräva fram skandaler” inför valet. Han loggade in sig ”av journalistisk nyfikenhet”, skriver han på sin blogg. Att detta var kriminellt verkar han inte ha reflekterat närmare över, och han är inte ensam.
Många journalister förefaller anse att andra regler och lagar borde gälla för dem än för resten av mänskligheten.
Ett exempel:
En stor del av journalistkåren accepterar, och till och med hyllar, brukandet av dolda kameror och smygfilmade intervjuer som arbetsmetod.
Samma journalister vänder sig med raseri mot de lagförslag som föreslår att polisen ska få använda samma tillvägagångssätt för att lösa allvarliga brott.
Det är alltså inte själva tekniken man är motståndare till, utan syftet och användaren.
Buggning och övervakning är således helt i sin ordning när reportrar använder dem för att höja sin upplaga eller få högre tittarsiffror.
Att gripa terrorister eller internationella slavhandlare med hjälp av dolda kameror och smyginspelade samtal är däremot helt förkastligt.
Tala om hyckleri.
Sedan hade vi veckans stora mediebråk: det direktsända mellan Janne Josefsson och Lars Adaktusson.
Janne Josefsson har alltid var en av mina stora, journalistiska förebilder. Han är konsekvent, har en förmåga att alltid se det oväntade, att stå på de utsattas sida. Han är en av få reportrar som klarar att granska socialtjänsten, vilket faktiskt är det svåraste som finns.
Hans smygfilmningar är jag däremot inte lika förtjust i, och jag hade gärna sett honom diskutera sina arbetsmetoder och precisera nödvändigheten av dem. Därför tittade jag på ”debatten” (storgräl är snarare ordet) mellan honom och Lars Adaktusson i SVT i torsdags.
Janne Josefsson blev jättekränkt över att bli ifrågasatt, men det behöver han inte vara. Han gör ett fantastiskt jobb, men han använder ibland kontroversiella metoder. Sådant är angeläget att diskutera.
(Sedan hade Lars Adaktusson faktiskt fel i en hel del av sina anklagelser, jag har kollat i arkiven. Det gör det knepigt att debattera.)

Vi journalister ska inte komma undan med vad som helst.
Begår vi brott så ska vi ställas inför rätta och straffas.
När vi hänger ut enskilda människor så borde vi ta mycket större ansvar.
Ändamålet helgar inte alltid medlen.

Vem vill ha ett isskåp?

Veckans väskdebatt: Blir man lycklig av att shoppa? Är det fel att drömma om ett isskåp? Om Nina Björk vill sluta tvätta håret och leva med trasiga köksgardiner får hon väl göra det, men att genomlida sitt liv som en uttalad protest verkar väldigt besvärligt.
Personligen blir jag alldeles matt när jag går på marknader och i prylaffärer och tänker: vem f-n ska köpa allt det här skräpet?
Men jag blir himla glad av nya väskor.

UD struntar i utsatta barn

Veckans värsta: Kidnappningarna av barn till andra länder ökar dramatiskt.
Det visar UD:s statistik.
Dubbelt så många barn har förts utomlands under årets tre första månader som under samma tid förra året.
UD har alltid varit otroligt dåliga på att hantera ärenden med försvunna barn. De ser problemet som ett familjebråk och tar större hänsyn till det andra landets lagar än till våra svenska.