För tio år sedan var jag försökskanin vid ett medicinskt experiment. Studien gjordes av Centrum för Miljöbelastning vid Huddinge sjukhus och innebar att jag och de andra kaninerna käkade höga doser av e-vitamin, c-vitamin och selen, så kallade antioxidanter, under en månad.
Skälet att jag valdes ut till studien är att jag var ett riktigt måndagsexemplar, allergisk mot allt som fanns och hade halsfluss var femte vecka.
Varje dag fick jag fylla i flera sidor med uppgifter om symptom av alla möjliga slag. Vid den här tidpunkten var jag chef på TV4 och var och varannan dag var läkarna från Huddinge uppe på nyhetsredaktionen och tappade blod på mig inne i något kontrollrum.
Jag blev rätt less på alltsammans, och inte märkte jag någon skillnad
på hur jag mådde, tyckte jag – åtminstone inte på det sätt som läkarna förväntat sig.
Det enda som hände var att mina medfödda eksem försvann i slutet av pillerkuren, men det skulle inte ha med vitaminerna att göra så jag tänkte inte mer på det. Ända tills utslagen och prickarna blev mycket värre ett par år senare.

Varken salvor eller krämer eller mediciner hjälpte, och då satte jag mig ner och tänkte igenom om jag inte själv, på något sätt, kunde ändra något i min livsföring för att få bort klådan.
Det var då jag kom att tänka på antioxidanterna igen. Det kunde ju inte vara farligt att käka dem, tänkte jag, och gick till apoteket och investerade.
Efter ett par veckor började utslagen försvinna. En månad senare var de helt borta. Efter ytterligare ett par veckor inträffade nästa märkbara förändring: jag blev inte bakfull längre.
Jag, som inte kunnat dricka ett halvt glas vin utan att vara helt utslagen nästa dag, kunde parta en hel kväll utan nämnbara umbäranden dagen därpå.
Det här är sju år sedan nu.
Givetvis käkar jag mina antioxidanter varenda dag.

Det som hänt de här åren är att samtliga mina födoämnesallergier försvunnit, inklusive glutenintoleransen som är obotlig (fast egentligen tror jag att jag var feldiagnostiserad från början av en värdelös läkare på S:t Görans sjukhus).
Min astma är borta och utslagen försvunna. Jag tror inte jag haft halsfluss en enda gång på sju år.
Om det beror på antioxidanterna eller något annat har jag ingen aning om. Jag käkar bättre i dag, stressar mindre och tränar ett par gånger i veckan, det har säkert gjort sitt till.
Men en sak är säker: jag har inte blivit sjukare sedan jag började ta vitaminer regelbundet.

Därför blev jag rätt skeptisk när jag läste om den danska studie som publicerades i veckan som påstod att antioxidanter ledde till ”signifikant ökad total dödlighet”.
En forskargrupp vid bland annat Rikshospitalet och Köpenhamns universitetssjukhus hade gått igenom 68 olika studier med sammanlagt 232 606 deltagare där patienterna ätit olika multivitaminer, och forskarnas slutsats var att försökskaninerna dog i förtid av kosttillskotten.
Om just studien där jag deltog finns med här vet jag inte.
Däremot vet jag att de försök som inkluderades bestod av svårt sjuka människor som fick massor av andra mediciner också, förutom antioxidanterna. Visst, försökskaninerna dog, men frågan är väl om de avled på grund av c-vitaminerna eller sina cancertumörer.
Överhuvudtaget blir jag djupt misstänksam när ”oberoende forskare” påstår att allt som utmanar läkemedelsindustrin är ”livsfarligt”.

Om det är något som tar livet av folk så är det nämligen den etablerade, läkarsanktionerade pillerindustrin.
Det finns inget tvivel om den saken. Minst 105 svenskar dog av läkemedel ifjol, det har läkemedelsverket konstaterat.
Oberoende studier visar att uppemot var fjärde dödsfall i västvärlden beror på våra mediciner.
Visst, läkemedlen fungerar också – på sjukdomar som vi själva har dragit på oss genom att äta, dricka och röka.
Vill man leva länge måste man motionera (det är inte tid som ”försvinner” – man får tillbaka den i slutet av livet, med ränta). Man måste äta fisk och grönsaker i stället för hamburgare och läsk.
Och så kan man med gott peta i sin lite antioxidanter.