Jag avskydde min mattelärare på högstadiet. Jag tyckte han var orättvis och elak, och antipatin var ömsesidig. Mannen gillade inte mig heller och visade det gärna.
Tjejer hjälper ofta varandra i skolan i stället för att fråga läraren om hjälp, och så var det också i min klass – särskilt på mattelektionerna. Jag hade ofta en liten kö till min bänk av kompisar som ville få saker förklarade medan matteläraren stod sysslolös uppe vid katedern.
En dag fick den stackars mannen nog.
Han stirrade länge på sig, sedan slängde han ner pekpinnen på katedern och skrek:
– Vem är det egentligen som är lärare i den här klassen – är det du eller jag?!
Jag svarade alldeles sanningsenligt:
– Det kan faktiskt diskuteras.
Nu har jag åren gått och jag måste tillstå att jag inte reflekterar särskilt ofta över min gamla klassföreståndare, men han har tydligen haft svårare att glömma.
För några år sedan skrev han en svavelosande insändare i Piteå-Tidningen där han ifrågasatte att en sådan som jag skulle få yttra mig offentligt. Dessutom tyckte han att det var helt fel att jag skulle få kallas författare bara för att jag hade skrivit några böcker.
Jag måste erkänna att jag blev alldeles varm inombords när jag läste det.
Han hade fortfarande inte kommit över mig!

Matteläraren dök upp i mitt medvetande igen häromdagen när jag läste att Maud Olofsson uttalat sig offentligt om sin gamla tyskalärare. Näringsministern var med i SVT:s pratshow ”Hos Jidhe” och det var där hon berättade om hur taskig hennes gymnasielärare varit mot henne.
– I tyska och engelska hade vi en lärare som tyckte att rektorn var Gud och han Jesus. När jag inte gick med på det så tilltalade han mig inte på två år, sa Maud Olofsson.
Någon dag senare rullade historien vidare, då en gammal man från Örnsköldsvik gick ut i tidningarna och skällde ut Maud Olofsson.
– Det där var ett fruktansvärt sätt att bete sig, sa han om centerledarens uttalande i tv-programmet.
– Jag kände mig kränkt!
Mannen i fråga var lärare på Mauds skola för 35 år sedan. Han visste inte om han undervisat just Maud Olofsson eller om det var han som åsyftades, men han var kränkt i alla fall.
Är inte detta en oerhört märklig reaktion?
Om han inte kände igen sig – varför tog han då åt sig?
Och varför tog han till orda i tidningarna?
Men snart blev det här ännu märkligare.

Gubben i Ö-vik (kanske Mauds gamla lärare, kanske inte) fick nämligen stöd av Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund.
– Jag reagerade med en gång när jag såg intervjun, sa Metta till tidningarna. Att i ett underhållningsprogram hänga ut en hel yrkesgrupp på det här sättet, det förstår jag mig inte på.
Jag ringde Metta Fjerkler i går för att fråga om det finns några andra yrkesgrupper som ska undantas från offentlig kritik. Vårdpersonal, kanske, eller direktörer, eller politiker, eller varför inte fackbossar?
Vilka andra typer av censur vill hon införa?
Några övriga inskränkningar i yttrandefriheten?
Hon svarade inte, och det var kanske lika bra.
För naturligtvis får man hata sina gamla lärare!
Och givetvis får man säga det offentligt, så länge man inte förtalar någon – men vi bör minnas en sak: Rötäggen i lärarkåren tillhör undantagen.
De allra flesta lärare är underbetalda hjältar som borde få mycket större status och erkännande än de har idag.
Pavel Brendl. Foto: Jens Bäckström/Eurobild Matteläraren blev inget bra minne för mig, men i högstadiet på Norrfjärdens Centralskola hade jag också en lärare i engelska som är bland det bästa som hänt mig.
Han hette Börje Nilsson, jag vet inte var han bor eller finns i dag, men under några år i slutet av 70-talet gav han mig kunskaper som jag haft nytta och glädje av varenda dag sedan dess. Nu har jag precis kommit hem efter en sanslöst stressig vecka i Tyskland där jag givit intervjuer från åtta på morgonen till elva på kvällen, alltid på engelska, och utan några som helst problem.
Därför vill jag passa på att säga också detta offentligt:
Tack, Börje! Utan dig vette sjutton hur jag hade klarat mig.