Det finns knappast något lika individuellt som sorg. Alla människor verkar hantera chock och förtvivlan på fullkomligt olika sätt.
Jag tänker på de tragedier som fyllt tidningarna de senaste veckorna, de mördade barnen och tonåringarna; Engla, flickan i Paris, de två små barnen i Arboga.
De tre fallen är extremt ovanliga brott, näst intill statistiskt orimliga även var och en för sig, men nu har de dessutom råkat sammanfalla, vilket egentligen inte borde vara möjligt.
De drabbade familjerna har valt att hantera sin förlust på tre helt olika sätt.
Jag tänker på flickan i Paris, hon som studerade franska på Sorbonne. Hennes namn och bild har inte visats i några svenska medier. Hennes familj vill inte det, och det har redaktörer i Sverige respekterat.
De utländska medierna visar inte samma hänsyn. Med internet så kommer de utländska tidningarna hem till våra vardagsrum, precis som vanliga svenska tv-program. Där finns den vackra flickan på bilder i alla tidningar, med armen om sin bästa väninna. Vissa av utländska tidningarna blandar ihop den mördade flickan och hennes kompis, och det är inte så konstigt. De är lika unga, lika vackra, lika leende blonda.
Men hur känns det för flickan som överlevde?
Det vet vi inte, för all sorg är individuell.
Jag tänker på barnen som mördades i Arboga, Max och Saga. De ler mot mig från tidningssidorna, två fullkomligt ljuvliga små ungar. Deras familj har tagit ett annat beslut. De visar barnen på bild, styvpappan skriver om dem på sin blogg, mamman berättar om sin sorg och saknad för reportrarna - men hon gör det anonymt. Det är hennes sätt att hantera sin situation, och den är rätt för henne. Hur hon egentligen känner, det vet vi inte, för varje sorg är unik.
Och så tänker jag på Engla, vars familj vill att dotterns begravning ska direktsändas i tv. Sveriges Television har sagt ja, och lördagen den 10 maj klockan 11.00 kan alla som vill följa förrättningen i Stjärnsunds kyrka.
Göran Rosenberg skrev en debattartikel här i Expressen där han fördömde beslutet. Av någon obegriplig anledning tyckte han det var i sin ordning att den hedersmördade Fadimes begravning direktsändes, men alltså inte Englas. Han kallade Englas begravning för "dokusåpa" och tyckte att SVT är för fina för sådant.
Hans reaktion är fullt begriplig.
Göran Rosenberg, med all sin intellektuella snobbism, har reagerat lika känslomässigt som alla vi andra på Englas död. Han värjer sig, precis som vi.
Men är det något jag har lärt mig efter att ha skrivit om död och tragedier i olika tidningar i snart 25 år, så är det detta:
Det finns ingen som sörjer "rätt" eller någon annan som sörjer "fel".
Flickan i Paris visas inte på bild, och det är helt rätt för hennes familj.
Englas begravning ska direktsändas i tv, och det är rätt beslut för hennes anhöriga.
Sorgen är alltid ensam i sitt slag.
Jag önskar verkligen att det fanns ett generellt "facit" sådana här gånger, något sorts ramverk som vi alla kunde förhålla oss till när ofattbara saker inträffar - oavsett om vi är grannar, skolkamrater eller kvällstidningsredaktörer.
Tyvärr kommer något sådant aldrig att finnas.
Det som däremot finns - det är ofta en uttalad vilja och ståndpunkt hos dem som drabbats.
Det vi kan göra är att fråga efter den, och det tycker jag att svenska medier blir allt bättre på. Människor i sorg är starkare än vi tror.
