Jag är en oerhört privilegierad person.
Jag har familj och arbete och bostad och pengar på banken.
Runtomkring mig i mitt präktiga medelklassområde precis söder om Stockholms city finns mängder av människor som har det lika bra.
Vi har bilar och villor och bostadsrätter, vi har sommarstugor och åker på utlandsresor.
Att ha det så bra - det förpliktigar.
Jag vill hävda att det ger oss ett särskilt ansvar gentemot människor som inte haft lika stor tur som vi själva. Visst, många ur medelklassen har säkert slitit för sin framgång, men en hel del av vår position handlar om rena och skära lyckträffar.
Att bli född i rätt familj vid rätt tidpunkt, att få chansen till en utbildning, att få ett jobb vi trivs med.
Andra har inte haft det lika lätt.
Det är något vi borde tänka på lite oftare.
Jag fick ett flygblad i brevlådan häromveckan.
"Rädda vår skog och strandpromenad - det är nu det gäller!" utropade rubriken på pamfletten.
"Nu är det bråttom om vi ska ha en chans att hejda byggplanerna vid Pettersbergsstupet," fortsatte texten.
Reklamlappen kom från några av mina grannar som vill att all obebyggd mark vid vårt bostadsområde ska bli naturreservat.
De vill inte att fler människor ska få möjligt att bo där vi bor, vid Mälaren, fem kilometer från Sergels torg.
De tycker det räcker nu.
De var faktiskt här först.
De tycker att alla bostadslösa människor som inte dragit samma vinstlott i bostadslotteriet kan dra åt helvete.
I VÅRT OMRÅDE ska de i varje fall inte få bo. De ryms inte.
De kan väl bo någon annanstans, FÖR VI VAR FAKTISKT HÄR FÖRST.
Om det handlade om det sista trädet i Stockholms kommun så skulle jag ha haft förståelse för deras argument. Om vi talade om den sista, oexploaterade strandremsan i Sveriges land skulle jag ha skrivit på protestlistan direkt.
Nu är så icke fallet.
Den "skog" som mina grannar vill göra naturreservat av är en dunge med sly. Det går inte att promenera där på grund av allt ris och skräp. En smal och mörk gångstig slingrar sig genom buskagen en bit upp från vattnet. Den är så otrevlig att jag undviker den, även mitt i sommaren.
Strandremsan som skulle bebyggas uppmäter cirka hundra meter.
Tro mig, det finns en hel del över till oss andra att bada och fiska vid.
Vår sida av Mälaren är obebyggd praktiskt taget hela vägen från Liljeholmen till Södertälje. Undantaget är min egen gata, och det tycker jag är fel och orättvist.
Faktum är att vi har vi så mycket stränder i vårt land, längs vattendrag, runt sjöar och hav, att de räcker nio och ett halvt varv runt jorden.
Självklart ska vi spara de skyddsvärda kulturområden som finns runt våra sjöar och skogar, i Stockholm liksom i resten av landet, men att skrika och gapa om vartenda grässtrå är inte bara småsint och egoistiskt - det är samhällspolitiskt vansinne.
Enda problemet med de förestående byggplanerna i mitt bostadsområde är att de innefattar alldeles för få hus. Bara tolv stycken vill man bygga. Minst 200 tycker jag man borde börja med. Flerfamiljshus, både med stora och små lägenheter, de flesta med hyresrätt och alla med jättestora terrasser mot Mälaren.
Alla som bor i miljonprogrammen i Sätra och Skärholmen skulle få de första erbjudandena att välja ny bostad vid vattnet. Affärer, restauranger och en och annan pub skulle också sitta fint.
Sedan kanske vi skulle få lite fart på vårt präktiga medelklassgetto.
