"Nu slutar jag blogga"
I maj 2005 började jag blogga och fick uppleva det där magiska bloggruset, den där maniska bloggsommaren då alla var vänliga och snälla. Sen vände det och mobbarna kom fram ur sina mörka grotthålor.
Jag har bloggat varje dag (alla sommardagar, alla jular, alla helger, under alla sjukdomar) i två år (förutom när jag fick barn och låg på BB i två dagar).
Det som har varit jobbigt är inte att aldrig vara ledig, att ständigt vara bunden vid en dator har varit helt okej. Men däremot, det som suger musten ur en är alla dessa anonyma påhopp som väller fram.
Under mina två år ute i bloggosfären har jag chockats dagligen över alla dårpippis som finns där ute. Hur har ni tid att lägga så mycket tid på att läsa min blogg och hur kan ni ha så mycket uppdämt hat i er? Jag är helt chockad.
Jag är också förundrad över hur många som har följt min blogg. Det kunde dröja nån minut efter ett blogginlägg innan jag fick respons. Har ni verkligen inga andra vettigare saker för er?
Ok om det är BARN som nätmobbas anonymt, det är givetvis också förkastligt, men att vuxna människor håller på så är helt ofattbart. På arbetstid dessutom. Hörrni alla arbetsgivare, vet ni om att era anställda har suttit och läst min blogg på arbetstid och så har de skickat anonyma hatmejl till mig eller skrivit mobbing-kommentarer under min blogg.
Gränsen gick när jag fick ett mejl från en människa som hävdade att hon hade kollat med folk i min närhet hur jag var, och att de hade sagt att jag är en blyg loserbrud som stammar fram sakerna och får röda fläckar på halsen så fort jag ska säga nåt.
Tja så kanske jag är. Har jag nånsin hävdat nåt annat? När har jag skrivit att jag INTE är blyg och INTE är en mes (när det kommer till prat)?
Ni tycker jag är feg när jag har stängt av kommentarsfunktionen under bloggen.
Ja men hur fega är inte ni då som skriver där anonymt? Ni vågar ju bara dissa andra via era fejkade hotmailadresser, hur loseraktigt är inte det!?
Jag har dissat folk rejält men då gör jag det helt öppet med namn och bild under.
Så det är ni som är fega, inte jag. Det är en stor skillnad.
Dessutom är ni på mig som om jag vore en politiker. Lyssna noga nu, jag är inte förtroendevald, min lön är inte era skattepengar, jag jobbar som frilans på en kommersiell tidning, jag är ingen hjälporganisation.
Så lämna mig i fred.
Jag blir en dålig människa av att blogga, på grund av all anonym mobbing blir jag arg och förbannad och det märks i mina texter som blir sura.
Men nu är jag trött på att lägga energi på att hantera era hatmejl. Jag vill lägga tiden på bra grejer.
En blogg ska vara personlig på gränsen till privat, en objektiv blogg funkar inte lika bra.
Så därför lägger jag nu ner bloggen.
Under denna tid då jag har bloggat har jag ständigt drömt om dörrar som inte går att stänga, om hur jag befinner mig i ett hus med mina barn, men jag kan inte stänga dörren, jag slår och slår i dörren men den går inte igen.
Så nu, vänner, stänger jag dörren.
Hej då bloggen. Till er som har uppskattat min blogg, som har läst och uppmuntrat mig vill jag säga tack. Vi ses i spalterna.
Fotnot: Linda Skugge fortsätter skriva krönikor i Expressen.
Av Linda Skugge
mail@lindaskugge.se
Upp
Gå
till förstasidan