LINDA SKUGGES BLOGG - klicka här.

Vad är skillnaden mellan att få barn

vid 26 och 33? frågade en vän. Vilken bra krönikeidé tänkte jag och började skriva. När jag var 26 och fick min första vackra bärnstensögda dotter så var jag så osäker, värsta mamma-mesen som inte vågade säga ifrån. När alla skulle komma fram och hälsa på henne och så klart ta på henne med sina skitiga händer så vågade jag inte säga till. Där jag bodde förut fanns det två små skolpojkar som brukade sticka in sina fingrar i min bebis mun och deras mamma sa inget! Och jag stod där tyst och livrädd. Men nu, som 33-årig tant, åh vad härligt det är att få ryta till!

Snälla människor,

sluta omedelbart att ta på spädbarn! Fattar ni inte att ni är fulla av bakterier som är farliga för spädbarn? Spädbarn har inget immunförsvar och vem drabbas om bebisen blir sjuk? Jo mamman (inkl baby) som måste vaka på natten och kanske till och med söka upp akutvård. HANDS OFF MY BABY! Nu vågar jag vara bestämd, det är mitt barn, det är jag som bestämmer. Jag tar inte åt mig av kassa råd, jag skiter helt enkelt i vad folk säger. Jag gör som jag vill. Dessutom är jag så himla bra på att läsa av mitt barn, jag ser direkt vad hon vill, jag läser henne på pricken, direkt.

Vid första barnet

så blev jag vettskrämd om hon skrek, jag fick panik vid första förkylningen. Jag trodde hon skulle sluta andas hela tiden, jag kunde inte slappna av så att jag fick sova. På nätterna försökte jag hålla mig vaken för att kolla hennes andning. Det bästa med att bara vara 26 och få barn var att min kropp var så stark. Jag satt jämt på golvet med min dotter och lekte och hade inga problem med att komma upp igen. Nu är jag så där stel som jag lovade mig själv att aldrig bli. Jag är en tant som börjar få svårt att kliva in i och ut ur en bil. Jag ber hela tiden barnen att hämta saker som ligger på golvet för att jag helt enkelt är för stel för att böja mig ner hela tiden. Jag överväger att köpa en sån där gubbstav, en sån där kniptång som man kan hämta upp saker från golvet med. Min kropp känns som en kärringkropp, en mycket mager sliten tantkropp, helt benskör. Jag har oooont i alla leder.

När jag var 26 orkade jag vara sjuk

och samtidigt ta hand om barnet. Inga problem att hämta och lämna på dagis med 39 grader. Nu klarar jag helt enkelt inte att stå upp om jag har mer än 38 grader. Tyvärr så var jag väldigt omogen när jag fick mitt första barn. Jag var så himla arg hela tiden för att hon vägrade vakna senare än 05.45 och jag hatade alla mina vänners råd om att jag skulle lägga henne senare och hålla på och mecka med hennes sovrutiner. För det FUNKADE inte. Alla mina barn har varit extremt morgontidiga. Nu följer jag det bästa rådet, mitt eget, jag lägger mig helt enkelt väldigt tidigt och får sova ganska många timmar innan jag går upp klockan 05 med min bebis.

En väldigt bra sak

med att få barn vid 33 är att tanter har minimalt sömnbehov. På grund av detta så är jag bara tacksam och glad. Istället för att sömnbristen gnager sönder humöret så studsar jag upp klockan 05 varje morgon och sätter på ytterligare en tvättmaskin. Det allra bästa med att få barn när man är 26 är att när min äldsta dotter är 18 är jag bara 44 år! Så jag blir en ung mormor och jag tänker lägga all min tid och pengar på barnbarnen. Underbara framtid!