Jag räddade en pojke häromkvällen. Det var becksvart ute, ungen grät och skrek på mamma.
Jag rusade fram till honom för att han inte skulle försvinna i mörkret.
Han berättade att han inte hittade till sin keyboardkurs, hans pappa hade bara släppt av honom utan att följa med honom in.
”Han sa att jag hittade. Men det gjorde jag inte.”
Pojkens ansikte var helt strimmigt av tårar. Jag fick hejda mig för att inte krama honom. Han skulle nog bli rädd om en främmande tant helt plötsligt skulle krama honom.
Jag sa med lugn röst att jag skulle hjälpa honom, det var ingen fara längre. Och så bannade jag honom lite för att han inte hade gått fram och bett om hjälp. Jag sa att när man kommer bort ska man gå fram till en annan MAMMA (just det, jag tipsar inga barn om att gå fram till främmande män, män måste sluta att pedda sig mot barn först).
Då sa pojken att han redan hade gjort det, men att de bara hade sagt att de inte visste var hans keyboardkurs fanns.
De hade tyckt att det var okej att bara lämna en åttaåring vind för våg i becksvart oktobermörker. Vuxna människor! Vuxna människor skiter i en åttaåring som är ute ensam och som gråter.
Jag gick med honom dit han skulle och lämnade honom inte förrän jag såg att han var i säkerhet.

Sen höll jag på att börja gråta. Jag fick kämpa så att jag inte började böla inför min egen tvåagluttare och hennes kompisar. Jag höll dem hårt i handen.
”Han sa att jag hittade. Men det gjorde jag inte.”
Han var så himla rädd och sprang omkring i cirklar.
Det var kanske din son som jag räddade.
Jag glömde att fråga vad han hette. Jag hoppas han slipper mardrömmar.

DAGENS RÄTT
DI Weekend. Varje fredag kl 05.30, bara jag och min DI Weekend. Mmm.
DAGENS FEL
Skandal att inte Ellen Mattson fick rollen som Lisbeth Salander!