För en tid sedan dömdes Expressens chefredaktör, en nyhetschef och en reporter till villkorlig dom och dags- böter för vapenbrott. Ett och ett halvt år tidigare hade nämligen reportern köpt en pistol på gatan i Malmö och det räcker med att läsa en valfri tidning för att förstå varför han valde just den staden.

Så fort journalistiken fått sitt och man skaffat underlag för sitt reportage överlämnades det illegala vapnet till polisen, men i stället för att tacka tidningen för hjälpen, med en uppgift som man inte tycks ha klarat alltför väl, så bestämde sig polis och åklagare att för en gångs skull visa att man inte bar sitt svärd förgäves.

Svårighetsgraden vid just det här brottet var heller inte överväldigande ens för de rättsvårdande myndigheterna i Malmö. Juridiken var enkel och solklar för varje rättstjänare med rutpapper i huvudet, pedagogiken i budskapet tyvärr drabbande för samma personer, samtliga gärningsmän för en gångs skull identifierade redan före anmälan och deras erkännanden närmast en våt dröm för en hårt arbetstyngd polis och åklagare.

Både löpsedlar och åtskilliga sidor text med gärningsmännens egna bekän - nelser, inte det minsta likt det vanliga förhörsbludder som annars kan förstöra friden i den egna brottsbekämpande vardagen.

Till en kostnad av bara några hundra tusen kronor kunde man så skipa rättvisa och lyfta bort ett uppklarat brott ur den hög som annars till drygt nittiofem procent består av vanliga avskrivningsbeslut och alldeles för många kriminalgåtor som överstiger i vart fall polisiärt, mänskligt förstånd.

Återstår allt det andra som får vanliga tänkande människor att skaka på huvudet.

Under min tid vid polisen, och i samband med det uppdrag som jag hade som bisittare i programmet "Efterlyst" under drygt tio år, hade jag själv möjlighet att plocka in ett halvdussin fullt fungerande revolvrar och pistoler från den illegala vapenmarknaden.

Personer i beråd kontaktade mig för att få hjälp med det rent praktiska utan att riskera att bli dömda för ett grovt brott när de följde sitt samvete. Vad deras bakgrund beträffar så täckte de hela skalan från vanliga, hederliga medborgare, som blivit med vapen i samband med något arvsskifte efter en anhörig, till yrkeskriminella och deras närstående som bestämt sig för att leva ett bättre liv.

Med hjälp av mina arbetskamrater vid polisen ordnade jag den saken på samma sätt som tänkande poliser skött samma uppgifter vid åtskilliga hundra tillfällen under bara de senaste åren. Ta in vapnet, provskjuta det för att kolla att det inte kunde kopplas till något brott, se till att det förstördes eller hamnade på ett säkert ställe så att det inte kunde användas vid nya brott. Givetvis också ombesörja att de nödvändiga polisiära papperen fick ett sådant innehåll att inte de faktiska omständigheterna i samband med "beslaget" vållade några problem för de inblandade.

I Sverige finns tiotusentals illegala vapen i omlopp på den svarta mark- naden. I vanliga svenska hem finns säkert mer än hundratusen vapen som bara blivit liggande där efter någon äldre släkting eller som minnen från en tid då det inte krävdes några särskilda tillstånd för att skaffa sig ett skjutvapen.

Till och från har också statsmakten försökt sanera tillgången på sådana vapen genom att utfärda allmänna vapenamnestier under kortare tider då man således gjort det straffritt för alla att lämna in olagligt innehavda vapen.

En enkel och ganska självklar åtgärd vore att komplettera vår vapenlagstiftning med en individuell möjlighet för polis och åklagare att undvika lagföring i de fall där det är alldeles uppenbart att anledningen till att någon lämnat över ett vapen varit att man vill undvika att det används vid ett brott.

Den juridiska svårighetsgraden i en sådan bestämmelse är hanterbar och givetvis att föredra framför det lokala alternativet som består i att kasta det från bron över Öresund.