Läckberg-spaning

I veckan som gick gör jag en kort avstickare till Oslo för att träffa mitt nya norska förlag. Just som jag kliver på planet ringer presschefen för att förvissa sig om att jag är på väg. "Vi ska göra dig lika stor som Camilla Läckberg", försäkrar hon och själv tillbringar jag resan i ett tillstånd av svårartad existentiell ångest.

Flygtågsspaning

Väl framme på Gardemoen tar jag flygtåget in till staden. "Stig av på höger sida", manar den kvinnliga högtalarrösten så fort vi närmar oss en ny station och eftersom vi som sitter där färdas både fram- och baklänges och i sidled får jag ett nytt skov av existentiella grubblerier. Ringer hustrun på mobilen för att få råd och hjälp. "På höger sida i färdriktningen och det borde väl till och med du fatta", säger hon bryskt. "Men jag åker ju baklänges, fast framåt, alltså, "invänder jag med svag röst. "Då är det väl inte värre än att du vänder på dig", konstaterar hon och avslutar samtalet.

Norsk krogspaning

På kvällen blir jag bjuden på middag. Äter "pir", stekt småmakrill, med saltslungad nypotatis och färsk, stuvad vitkål. Till detta en kall pilsner från Ringnes och en Löiten sommarakvavit, och i all sin enkelhet är det en fullkomnad måltid. Vad hände med rödvinet och den sönderkokta torsken, tänker jag förvirrat. Personalen som passar upp på oss är genomgående svensk. "Våra egna polacker", konstaterar förlagschefen med ett leende som är så förnöjt att det måste ha dröjt sig kvar i hans mungipor sedan unionsupplösningen 1905.