Sedan en tid tillbaka bor jag på en gård i Sörmland och av alla landets författare har jag det vackraste arbetsrum som finns i denna värld och oavsett hur illa jag skriver kan jag i vart fall inte skylla på det.
Högst upp i ett hus med halvmetertjocka väggar av murad sten har jag mitt rum med öppen spis, väggfasta bokhyllor, dator, skrivare, stereo, soffa, karmstol, gustavianskt skrivbord, antik matta från Kina, mina jakttroféer plus alla andra föremål som berör mitt hjärta och sinne, utsikten genom mitt fönster: Så här års gröna ängar och blått vatten. Lockvattnet två hundra meter bort, just nu skimrande i solljuset.
Föremål som skänker trygghet, livets ankarlinor som håller mig kvar i min historia. En inramad deklaration från 1928. Min morfar snickaren Gustaf Anders Löfgren (född 1875) som det året tjänade 710 kronor och samma år betalade 37 kronor och 74 öre i skatt.
Ett fotografi av min pappa, grovarbetaren och timmermannen Gustav Vilhelm Persson, som är taget i mitten av femtiotalet av en riktig tidningsfotograf som jobbar på Dagens Nyheter. Pappa Gustav i blå overall, stövlar och hjälm, med halvmetertjocka överarmar och händer som är lika stora som skinkan på Hans Majestät Konungens julbord. När fotot togs ligger han på mage, i det som skall bli tunnelbanan genom Stockholms City, och spikar reglar som skall skydda hans arbetskamrater från nerfallande sprängsten. En månad senare kommer han själv att få en rakt i skallen. En på trettio kilo och i just det ögonblicket då han tagit av sig hjälmen för att kunna stryka svetten från pannan.
Jag är elva år gammal. Sitter i mitt klassrum i realskolan, har lektion i modersmålet och svensk skrivning, då plötsligt rektorn kommer in och vill prata med mig. Min pappa har råkat ut för en olycka på sin arbetsplats. Närmare detaljer okända. Hur som helst och oavsett vilket är jag befriad från eftermiddagens undervisning och fri att åka hem.
En timme senare - spårvagnen till Karlaplan, den eldrivna bussen till Gärdet, den längsta resan i mitt liv - kliver jag in i kapprummet till den lilla lägenheten där pappa, mamma och jag, plus min lillasyster som är så liten att hon ingenting förstår, lever vårt gemensamma liv. På golvet ligger ett blodigt bylte med pappas kläder, hans blåa overall och allt som han burit inunder och någon har buntat ihop paketet genom att dra hans livrem runt det. Och eftersom jag bara är elva år gammal ser jag särdeles tydligt att det är väldigt mycket blod som har runnit över både hans bröst och hans rygg, och oavsett att det är min pappas blod, min pappa som ju ändå är den största pappan i världen, så är det faktisk väldigt, väldigt mycket blod. I det ögonblicket är det någon som sliter tryggheten ur bröstet på mig, gör det för gott och efterlämnar ett svart hål som jag fortfarande lever med.
En månad senare kommer pappa hem från sjukhuset. En annan pappa än den som jag ser på bilden som togs av en riktig fotograf som jobbade på Dagens Nyheter. Själv är jag också en annan. En arbetargrabb som går på läroverket och just löst biljett till första anhalten på sin klassresa. Och i det ögonblicket, efter det som precis har hänt, finns faktiskt ingen väg som leder tillbaka.
Dör på riktigt gör han fyrtiofyra år senare och i dag är det åtta år sedan. Samma kväll som han gör det sitter jag på Caviar House i Paris och äter middag med kvinnan som jag älskar. Dagen innan, innan vi lämnade Stockholm, besökte jag honom på sjukhuset där han ligger i sin säng och väntar ut sin cancer. Själv har jag sedan länge rest färdigt och klivit av vid resans mål.
- Om du vill stannar jag hemma, säger jag.
- Åk du, säger Gustaf. Än tänker jag inte ta upp årorna.
Sedan tar vi hand på saken. Pappa som numera väger hälften av vad jag gör, hans händer som fortfarande är dubbelt så stora som mina.
Kvällen därpå när jag och min hustru kommer hem till hotellet ringer min äldste son och berättar att Gustaf släppt taget och kvitterat det jordiska.
- Han lovade faktiskt, säger jag och det svarta hålet är plötsligt lika stort som den där dagen för 44 år sedan.
- Klart han gjorde, säger min son. Han ville väl spara dig. Det var ju sådan han var.
Det svarta hålet i mitt bröst finns kvar. Förhoppningsvis kommer det att dö med mig så mina barn slipper ifrån det och försvinna för gott den dagen då Gustav och jag träffas igen.
Året efter min fars död är jag i England och jagar fasaner. Efter middagen sitter vi i jaktvärdens bibliotek, Prinsen av Wales är gudfar till hans två barn, enligt den engelska skvallerpressen är han till och med mer än så, och för varje uppkomling värd namnet måste väl ändå detta vara den fullkomnade klassresans mål. Eftersom jag själv också är på gott humör och känner mig komfortabel med sällskapet kommer jag in på pappa Gustaf.
- Låter som en enkel och hygglig karl, säger sällskapets svenske baron. Vem kunde tro att professorn är släkt med en sådan. Och i samma ögonblick som han sagt det öppnar sig det svarta hålet i mitt bröst. Jag reser mig, griper honom runt skjortbröstet med händer som plötsligt är lika stora som pappa Gustafs och erbjuder honom att följa med ut på gårdsplanen så jag kan bryta vartenda ben i hans kropp.
Klassresa? Du lämnar något som du inte längre vill, eller kanske inte ens vågar kännas vid. Lämnar några som du inte längre känner och som kanske inte ens vill känna dig. För att hamna på ett ställe där hjärtat i ditt bröst ersatts av ett svart hål där du när som helst kan falla handlöst och huvudstupa, rakt ner.
Gustav Vilhelm lämnade det jordiska för åtta år sedan.
