Jag är en arbetargrabb som kommit mig upp, blivit akademiker och författare och så småningom ekonomiskt oberoende på hårt och eget arbete. Inte så att jag svalt under min uppväxt, men vissa ramar var nog så smala och av det där intellektuella ”Livets Goda” såg jag föga innan jag själv fick råd att skaffa det.
Jan har en annan och mer växlingsrik bakgrund. Förmögna släktingar som förlorar alla sina pengar och lämnar efter sig en ung, fattig och radikal skribent som till och med får skaka galler för sina principer och utan att få en spänn i fickan för besväret. Så omladdning och på dem igen. Framgångsrik författare. Ekonomiskt oberoende. På hårt och eget arbete.

Trots skillnaderna i bakgrund är vi samtidigt rörande överens på en punkt. Ekonomiskt oberoende ger främst frihet och även den största friheten av alla. Att oavsett kostnader och personliga besvär kunna hävda en egen uppfattning.
Att vid behov kunna be alla små och stora skitstövlar att stoppa upp sig själva och sina åsikter i den av alla deras kroppshåligheter dit solens strålar aldrig når.
 Varje kvartal får 40 000 ekonomiskt oberoende medborgare här i landet en gratistidskrift i brevlådan. Tidningen Connoisseur som delas ut till dem som tjänar mer än 1,2 miljoner per år eller har en förmögenhet på minst fem miljoner.
Jag får den, Jan får den, ingen av oss har bett om den. Tjockt dyrt papper, glansigt tryck, huvudsakligen annonser för dyra hus, bilar, båtar, kläder, smycken, klockor och kvalitetsauktioner.
Där kan du teckna en prenumeration på Gods och Gårdar eller beställa ett prefabricerat hus på pricken likt en före detta statsministers sörmländska Herrgårdsdröm.
Och vi är alla, låt vara på olika sätt, fångar i vår historia.
 
Vimmelreportage givetvis från medlemsklubbens egna partaj. Män i smoking, uppsvällda, högröda i fejan och med champagneglaset draget i färdigställning. Deras charmanta hustrur som ler sprickfärdiga leenden med botoxsvullna läppar.
Allt dokumenterat på en svenska som får Marie Jungstedt att framstå som en sentida Edith Södergran.
Men icke en stavelse, icke ett kommatecken om den gränslösa frihet som består i att kunna rulla ihop nämnda tidning och stoppa den djupt upp i rumpan på chefredaktören.
 Hög tid för favorithistorien.

När Jan växte upp åt han och hans familj obligatorisk söndagslunch hemma hos hans gamla mormor. Släktens kvinnliga överhuvud. Jättevilla i Saltsjöbaden, matsal stor som fem statarlängor. Hela programmet med kokerska, hushållerska och ett kompani styvstärkta pigor. Snittar och sherry, nubbe till herrarna, kalvstek med gräddsås och gurka, ostbricka och marängtårta.
Kort och sammanfattningsvis som en arbetarunges feberhallucinationer.
 Ungefär i höjd med marängen brukade så gamla mormor höja sitt glas i slipad kristall, nicka vänligt mot personalen som posterade i givakt längs väggen mot serveringsrummet, varpå kärringen – söndag efter söndag under hela den blivande revolutionärens uppväxt – gjorde samma självklara konstaterande.
 – Tänk vad vi rika har det bra!
 
Våningen på Östermalm, det stora huset på landet, vinkällaren, konstsamlingen, krämlacksblanka tvåsitsbilar…
Allt det kommer att tas ifrån dig. Av tidens tand, av mott och mal, och om inte annat förslösas av dina bortskämda barn.
På den yttersta dagen återstår blott den frihet som du kunde skänka ditt liv och den anständighet som kan mätas med de val du gjorde.