I morgon skall jag återvända till jobbet. Hög tid att kavla upp ärmarna och slå på tjänstedatorn. På mitt väldiga skrivbord (sannolikt det största skrivbordet som finns inom den svenska polisen) ligger redan prydliga pappersstaplar med mina kommande arbetsuppgifter. Och som alltid förr är det en blandning av högt och lågt.
Hur kan det till exempel komma sig att brottsligheten i Västerås och övriga Västmanland är nästan lika hög som i Stockholm? Jag hyser gott hopp om att kunna svara på den frågan. Att även lösa själva problemet blir däremot en annan och betydligt knepigare femma. Allt har sin tid, det mesta som är viktigt nog klarar vi av och i just det här fallet har jag även starka känslomässiga skäl. Min pappa Gustav var född och uppvuxen på bruket i Ramnäs och hederligare och bättre karl har jag aldrig träffat.

Något måste ha hänt sedan pappas tid, tänker jag.
På mitt skrivbord finns också annat. Så exempelvis det faktum att vår statistik över anmälda brott innehåller hundratusentals anmälningar varje år som antingen är rena tramset eller i vart fall inte har med polisarbete att skaffa. Här måste vi rensa så att polisens tid och resurser kan läggas på väsentligheter och jag har redan en hyggligt bra uppfattning om hur det skall gå till. I den största högen finns det problem som under mina senaste tjugo år i jobbet blivit min hjärtefråga, nämligen polisens utredningar av grova våldsbrott. I fredagens nummer av Expressen finns också en längre intervju med kommissarie Dag Andersson (chef för rikskriminalpolisens mordkommission) med anledningen av utredningen om mordet på Caroline Stenvall. Det är en uppskattande artikel och det finns mycket som talar för att den uttrycker ett välförtjänt beröm för det arbete som Andersson och hans kolleger genomfört.
Utan att ännu känna till facit i just den här utredningen tycker jag ändå att den verkar påtagligt lik polisarbete när det är som bäst. Systematiskt upplagt, noggrant genomfört, rätt tänkt från början (Expressen 24 oktober, sid 14- 15).

Det som bekymrar mig är samtidigt det goda polisarbetets motsats. Helt naturligt för övrigt. Dels är det sådana grubblerier som motiverar min existens på arbetsplatsen. Dels finns det ett starkt positivt samband mellan utredningsarbetets kvalitet och sannolikheten för uppklaring. Enkelt och självklart och med den personliga och logiska konsekvensen att min vardag i allt väsentligt handlar om dåliga utredningar. Inte för att jag är en gnällig typ utan för att detta är mitt uppdrag.
Det vanliga skälet till att utredningen av ett spaningsmord går snett är att man tänkt fel från början. Det näst vanligaste att man slarvat med det grundläggande och inledande arbetet.
Den tredje och mest intressanta orsaken är det besvärande faktum att man kan misslyckas även när man tänkt rätt hela tiden och skridit till verket med en närmast kameral noggrannhet.
Enkelt uttryckt; vissa ärenden är alltför svåra eftersom vi människor inte kan se runt hörn.

Polisens uppklaring av spaningsmord har sjunkit markant under de senaste tjugo åren. Detta trots DNA och all annan ny och förbättrad kriminalteknik.
I värsta fall beroende på att just denna teknik inte använts som ett komplement till det traditionella polisarbetet utan i stället som ett alternativ till det. Poliser som ränt runt som nyss halshuggna höns och stoppat vaddsuddar i mun på i stort sett alla som dykt upp i deras närhet.
Intressanta och spännande frågor.
Och tillfälle till många uppfriskande och framtida gräl i rättvisans tjänst med även högst kompetenta mordutredare som till exempel Dag Andersson.


PROFESSORNS SPAN-NYTT:
1. Älgspaning: Tar ut fjorton dagars semester som jag ägnar åt att jaga älg på granngårdarna nere i Sörmland. På tio dagar besöker jag sex större gårdar utan att se en älg. Inte ens färska spår, faktiskt. Däremot mängder av annat, hjortar, vildsvin, rådjur. Återvänder hem till de marker där jag numera själv bor och jagar. På klövervallen fem hundra meter från huset står nio älgar. Fridfullt betande illustrerar de vikten och värdet av att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

2. Gnestaspaning: I det som numera är min centralort, nämligen Gnesta, är det som bekant glest med poliser vilket jag också tidigare gnällt över på denna sida. För dem som söker andra och högre värden finns det dock sedan snart ett år tillbaka en alldeles utmärkt liten krog som heter Gnesta Strand. Där serverar man god och vällagad mat i trivsam miljö och till modesta priser. Ligger i en gammal, ombyggd banvaktsstuga nere vid sjön. Väl värd en egen resa och en god illustration till att livet inte bara består av brott och annat elände.

3. Konjunkturspaning: Utanför huset där jag bor faller mörkret. Vintern närmar sig. I en ekonomisk mening kommer den att bli kallare än på länge men den som är varnad är också väpnad. Köper ny motorsåg till min svärson, vedkap och klyv har han redan, och säger åt honom att ta itu med vårt lokala energiproblem. Själv åker jag till Gnesta för att fylla på ammunitionsförrådet och köpa flera nät.
- I värsta fall får vi väl plöja upp gräsmattan och sätta potatis, konstaterar hustrun.
- Det skall nog inte behövas, svarar jag. Däremot kanske vi skulle köpa en ny köttkvarn, tillägger jag.
Och av någon anledning tänker jag på alla älgarna på klövervallen fem hundra meter från huset där jag bor.