Författaren-som-recensent-spaning 1
Författare som recenserar andras böcker är egentligen en styggelse. Icke för ty är det ingen ovanlig bisyssla och även jag själv har tummat på den nåden vid fler tillfällen än ett.
Eftersom jag samtidigt är medveten om det moraliska problemet har jag dock tidigt bestämt mig för att enbart skriva om böcker som jag gillar.
Och nu är det altså dags igen.
Till och med att Göra Vågen inför en Kvinnlig Konkurrent i Deckarbranschen, nämligen Åsa Larsson och hennes senaste bok, Till offer åt Molok (Albert Bonniers förlag, 2012).
Åsa Larsson-spaning
När jag läser en riktigt bra bok börjar jag omgående fundera över vad det är som gör den så bra och i mitt fall - författaren som läsare - handlar det väsentligen om två saker. Att den kollega jag läser har en bra historia och en röst värd att lyssna till.
Med Åsa Larsson är det i denna mening mycket enkelt. Hennes berättelser har ett eget ursprung, de förmedlar något nytt som ligger fjärran från genrens alla schabloner och sönderkörda dramaturgiska Allfartsvägar. Dessutom skriver hon på ett sätt som ytterst få författare klarar av.
Hon har ett eget språk som hela tiden skimrar av liv och lyser som allra klarast när hon talar om det mänskliga elände som följer naturligt av hennes val av ämne, hela vägen från vanliga vardagliga tillkortakommanden till den Onda och Bråda död som är dessa berättelsers Trosbekännelse.
Författaren-som-recensent-spaning 2
Riktiga författare är djupt missunnsamma människor och i den meningen är jag själv inget undantag. Ofta nog har jag fått frågan vilken av de nu verksamma svenska deckarförfattarna som jag sätter högst och lika ofta har jag undvikit att svara, enbart om omsorg om mitt eget ego. Författaren som både recensent och hunddomare i egen sak och värre än så kan det knappast bli.
Fast ibland blir det riktigt knepigt, som nu efter Åsas senaste.
Den där vanliga yrkesmässiga avundsjukan, med sitt lilla svarta, snedmynta tryne som väser i ens öra och grumlar en riktigt bra läsupplevelse av de allra uslaste och mest privata skäl. Jag får skärpa till mig, helt enkelt. Så nästa gång vi träffas Åsa, måste du lova mig att berätta hur du bär dig åt. Och större medalj än så orkar jag inte med att ge dig.
Efter fjorton dagar som pensionär har jag faktiskt inte märkt någon större skillnad i de olika bestyr som skänker innehåll åt min vardag.
Det enda som stör mig är att innehållet i mitt lönekuvert redan har halverats vilket är ett ekonomiskt mysterium med tanke på de tjugo miljoner som jag betalat in i pensionsavgifter under mitt yrkesverksamma liv.
Förutsatt att jag inte får någon ränta alls på mina pensionspengar - vilket för övrigt strider mot den bärande ekonomiska tanken bakom pensionssystemet - måste jag leva i ytter-ligare femtio år innan jag fått tillbaka mina pengar och med tanke på hur jag mår vissa dagar är jag inte helt säker på hur jag skall klara av det uppdraget, också.
Här ligger naturligtvis inte bara en hund begraven utan snarare än hel kennel av pensionsjyckar som råkat hamna hos fel husse och av det skälet numera kikar ner i en, på sin höjd halvtom matskål.
Jag skall för övrigt återkomma till den här frågan i min nästa kolumn, om inte annat för att bejaka den gnällighet som av yngre generationer påstås vara den svenske pensionärens adelsmärke.
Fast i övrigt är allt som vanligt och för en gångs skull är det faktiskt min arbetsgivares förtjänst. I sin nåd lät "Han" - det vill säga Rikspolisstyrelsen - nämligen besluta att jag skulle få stanna kvar fram till sommaren för att hinna med att avsluta mitt sista åtagande i tjänsten, nämligen den kartläggning av samtliga ouppklarade mord som den svenska polisen har samlat på sig under drygt ett kvarts sekel.
Det är naturligtvis en lycka som få förunnats att få ägna sitt yrkesliv åt sådant som även är ens stora privata intresse och av den orsaken är jag tills vidare en Glad Pensionär enligt den anbefallda modellen.
Jag har till och med börjat titta på mordfall som är så gamla att de i tiden ligger före min egen undersökning och sedan länge är preskriberade.
Förmodligen är det ett uttryck för ålder och intresse i förening.
Totalt handlar det om ett tiotal klassiker i vår svenska kriminalhistoria, där hälften har klarats upp och hälften förblivit ouppklarade, som samtliga har det gemensamt att de blivit omdiskuterade och ifrågasatta och att åtminstone människor i min generation har väldigt svårt att släppa dem.
Det äldsta är det så kallade Gerdmordet i Stockholm från december 1939, som Olle Möller dömdes för två år senare, och det yngsta, mordet på Ulla Höglund i Södertälje sommaren 1970.
Där åtalade man hennes make men mitt under pågående rättegång lade Riksåklagaren ner åtalet mot honom med hänvisning till att bevisningen inte skulle räcka för en fällande dom. Varpå polisen blev sur - "det fattade väl alla att det var han som hade gjort det" - och avslutade utredningen med den klassiska hänvisningen till att det numera var "polisiärt uppklarat" och bar ner alla handlingarna i polishusets källare.
Själv är jag inte lika övertygad om den saken och med alla mina gamla klassiker är det också så lyckat att det finns ännu en omständighet som förenar dem.
Nämligen att man i samband med de inledande kriminaltekniska undersökningarna säkrade olika kriminaltekniska spår där man med hjälp av dagens teknik skulle kunna räta ut flertalet av de frågetecken som plågat mig och andra intresserade.
Förutsatt att man inte kastat sitt material eller förvarat det på ett sådant sätt att det inte längre går att använda. Vilket, tyvärr, alltför ofta är fallet.
Viktiga förbehåll, förvisso men för några veckor sedan råkade jag ut för något som är så nära den högsta vinsten som en sådan som jag kan komma i ett sammanhang som detta.
Längst bort i det stora polishusets källare, längst ner i högen med alla gamla lådor hittade en av mina trogna medarbetare de spår som jag tjatat om i snart ett år och redan gett upp hoppet om att återfinna. Dessutom förvarat på ett sätt att det borde gå att analysera.
Pensionär sedan fjorton dagar, snart utfattig, av pensionsbrevet att döma, men med ett hopp som lever starkare än på många år.
Hoppet om att femtio år senare kunna fria en oskyldig från ett mord och mer än så har ingen rätt att begära.
