För den som är intresserad av skillnaden mellan det som är sant och det som är falskt har Aftonbladets anklagelser mot Sven Otto Littorin åtskilligt att erbjuda. Å ena sidan en trettioårig prostituerad kvinna som i tidningen hävdar att hon vid ett tillfälle för cirka fyra år sedan skulle ha sålt sex till Littorin och fått 2000 kronor för besväret. Å den andra Littorin som kategoriskt avvisar detta påstående. Han har "aldrig, aldrig, köpt sex". Inte av henne, inte av någon annan heller. Han vet inte ens om han träffat henne eftersom ingen talat om för honom vem hon är.
Aftonbladet har anfört viss stödbevisning. Diverse gamla datordelar de fått av sin uppgiftslämnare som i vart fall visar att kvinnan sparat ett telefonnummer som vid den tidpunkten ska ha tillhört Littorin. Men i övrigt är det tunt, förskräckligt tunt. Några mail har man inte lagt på bordet och vem som tagit den inledande kontakten kan man heller inte leda i bevis. Det som presenteras i den delen är ett allmänt påstående från uppgiftslämnaren att hon brukade ragga sina kunder på det viset. På den juridiskt avgörande punkten - att Littorin betalat henne 2000 kronor för sexuella tjänster - står enbart ord mot ord.
Brott mot sexköpslagen är ett typiskt bötesbrott och i det här fallet är det preskriberat sedan två år tillbaka. Polis och åklagare kan således inte lägga sig i saken längre.
Låt oss bortse från detta och istället anta att uppgiftslämnaren polisanmält det hela när det skulle ha inträffat och att polisen då gjort en vanlig brottsutredning. Hållit förhör med målsäganden och Littorin, samlat in den övriga bevisningen som fanns vid det tillfället och kommit till samma slutresultat som Aftonbladet. I det läget hade man skrivit av brottsmisstanken mot Littorin. "Brott ej styrkt". Någon annan möjlighet ges inte enligt gällande lagstiftning och att Littorin i så fall ändå inte hade blivit erbjuden en post i regeringen är en helt annan femma.
Sant eller falskt, skit samma, och att han skulle ha lyckats tiga om en sådan anmälan kan ni bara glömma. Bajskorvar av den här digniteten är som målsökande robotar när det gäller att snabbt hitta fram till rätt fläkt.
Aftonbladet väljer en annan lösning. Man hänger ut Littorin och frånsett den i juridisk mening alls icke avgörande datorstödda bevisningen så häktar man upp honom på två mycket tunna krokar. För det första att han vid åtminstone tre tillfällen skulle ha uttryckt sig konstigt när han förnekar anklagelserna mot honom. För det andra den, i sammanhang som detta, klassiska ensidiga karaktärsbevisningen. Varför i himmelens namn skulle Aftonbladets uppgiftslämnare hitta på en sådan historia?
Under ett långt och rikt yrkesliv har jag bland annat haft förmånen att sitta med vid ett stort antal förhör med misstänkta personer och de som betett sig allra skummast har tyvärr ofta varit helt oskyldiga. Det är inte bara oskulden som har blåa ögon och ett fast handslag. Alldeles för ofta är det precis tvärtom och det gäller även motsatsvis för flackande blickar och oklara mumlanden.
Vårt minne är kort. För bara några år sedan kom det ut en bok om bordellmamman Doris Hopp och hennes verksamhet på sextio- och sjuttiotalet. Debatten om alla hennes fina kunder blev omfattande och indignationens vågor svallade högt. Tage Erlander, Olof Palme, Gunnar Sträng och Thage G Peterson, för att nu bara nämna några, hade åtminstone det gemensamt med centerledarna Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson att de alla varit kunder hos Doris Hopp och hennes medarbetare. I Palmes fall särskilt graverande eftersom han skulle ha utnyttjat en prostituerad som bara var tretton år gammal. I samtliga fall var de oskyldigt utpekade och oavsett allt annat som de nu kan ha hittat på hade de i vart fall inte varit kunder hos Doris Hopp.
Sant eller falskt? Skit samma, enligt Aftonbladets bevisregler och i nästa kolumn skall jag berätta den fantastiska historien om hur det gick till när bordellmamman Doris Hopp erbjöd sig att vittna inför riksdagen om att hon aldrig haft Thorbjörn Fälldin som kund.
