En enig tingsrätt i Västerås har funnit det styrkt "bortom varje rimligt mänskligt tvivel" att den åtalade 32-åriga tyska kvinnan gjort sig skyldig till två mord och ett mordförsök. Därför skall hon också kvarstanna i häktet medan hon genomgår en stor rättspsykiatrisk undersökning. Med en av nämndemännen, moderaten Cecilia Uggla, var det dessutom så praktiskt att hon kommit till insikt om den åtalades skuld redan innan rättegången tagit sin början.
- Jag har aldrig helt trott att hon är oskyldig. Jag har mest lutat åt att hon är skyldig, konstaterar fru Uggla i onsdagens Expressen.
Dagen efter detta uttalande har nämndemannen Uggla - som i det privata tydligen arbetar som hovslagare och just spikat sig själv i foten - valt att avgå. Icke beroende på nyvunna kunskaper om gällande svensk rätt utan helt säkert på att rättens ordförande, lagmannen Per Kjellson, lyft ut henne i öronen. I en bildlik mening givetvis eftersom han lär vara en både insiktsfull och sansad person. Svårt plågad helt säkert och hade jag själv gått omkring i hans skor hade den blodtryckshöjande effekten av nämndemannen, fru hovslagare Ugglas insatser, tagit livet av mig.
Återstår numera rättens ordförande och de två nämndemän som är det minimum som krävs för att rätten skall vara domför och kunna döma den åtalade. Skulle ytterligare någon av rättens ledamöter åka ut så måste hela rättegången tas om, och det är ungefär nu som rättssäkerhetens snåla vind börjar vina runt knuten på tingsrätten i Västerås.

Även nämndemannen Eva Holstein, också hon moderat, har nämligen uttalat sig på ett sätt som inte är förenligt med vare sig lagstiftarens intentioner eller Rättegångsbalkens bestämmelser. Enligt fru Holstein finns det nämligen "en hel del, inte minst motivbilden, och alla dessa lögner", som talar mot den åtalade.
Den vänliga tolkningen av detta är att hon grundar sin uppfattning på det som framkommit under rättegången vilket samtidigt inte löser problemet eftersom man förväntar sig att hon inte skall säga ett pip om just den saken. I vart fall inte innan domen har avkunnats och helst inte senare heller, för den delen.
Jag diskuterar dessa juridiska delikatesser med en gammal bekant på en privat mottagning för min äldsta dotter som är före detta advokat och numera verksam som jurist inom EU. Min bekant är praktiskt nog en av landets allra högsta jurister och just nu ser han nästan lika plågad ut som om han hade suttit ordförande vid Tingsrätten i Västerås.
- Det enda raka är väl att man tar om hela rättegången, konstaterar jag på det enkla, självklara och vårdslösa vis som alltid varit min ledstjärna under ett långt liv i rättvisans tjänst.
- Tänk på vad du säger, stönar han. Femtioåtta vittnen varav tio som man släpat hit från Tyskland. Vad är det du egentligen begär?

Ärligt talat vet jag inte. Rättvisa till varje pris är en fiktion och att rättegång måste göras om är i vart fall inte till gagn för den. Därför kommer man att bortse ifrån att nämndemannen Holstein uttalat sig nästan lika olyckligt som före detta nämndemannen Uggla. En sak vet jag också säkert. Att när detta mål väl överklagats och hamnat i hovrätten så kommer rättvisans gång i vart fall inte att störas av nämndemän som låter sin alltför stora trut springa före sitt alltför klena förstånd.