Kiss- och bajsspaning
Vissa ämnen är inte alldeles lätta att skriva om. Inte mer än sextio år efter barndomens anala förtjusning i kiss och bajs, inte ens femtio år efter de tonår då det mesta som ådrog sig mitt misshag försågs med prefixet skit-.
Av en vuxen och bildad man, speciellt av en som lever av att välja sina ord, har man rätt att kräva mer än så. Att han använder sig av språket för att bestämma avståndet till det han betraktar och om han nu vill höja sig över även detta ämne ges det många val; från vanlig avföring och mänskliga exkrementer till den medicinska vetenskapens fekalier.
Med barndomens minnen är det samtidigt så enkelt att de inte låter sig skildras på det viset. Familjens tax som just gjort ifrån sig på gräsmattan medan mitt yngsta barn pekar finger och kiknar av skratt.
- Troj bajsar, skriker hon. Troj bajsar jättemycket.
Polisiär fekaliespaning
Långt senare i livet kan vi behöva andra sätt att uttrycka oss. Jag sitter i mitt rum på det stora polishuset när min kollega i rummet bredvid kommer in och viftar med en anmälan. Pekar med fingret på den obegripliga raden. "Efter gripandet har X under transporten till polishuset fekerat i radiobilen".
- Vad fan betyder det här, undrar min rumsgranne. Vad fan har fanskapet hittat på den här gången?
- Han har skitit på sig, förklarar jag. Den stackarn blev väl nervös när ni grep honom.
Kollegan skakar på huvudet.
- Att det ska vara så svårt att skriva så folk begriper, muttrar han.
- Neej, säger jag. Svårt på det viset är det inte. Inte att välja ord, det är alla förbehåll på vägen dit som krånglar till det för oss.
Klassrelaterad fekaliespaning
Den inledande frågan - om sambandet mellan vår klasstillhörighet och utseendet på våra bajskorvar - har jag däremot löst.
Det räckte med att jag såg mig omkring för att förstå sambandet mellan de liv vi lever och det som våra kroppar lämnar ifrån sig. Som avföring och urin, som blod, svett, skratt och tårar, som den doft som omger oss, till och med ljuset i våra ögon.
I veckan som gick sitter jag framför tv:n och slötittar på en gammal svensk filmklassiker från 1954 när ett ännu äldre barndomsminne gör sig påmint. Filmen heter "Gula Divisionen", efter Lars Widdings roman "Gyllene Vingar", där man uppbådat hela den svenska skådespelareliten med Hasse Ekman i huvudrollen som officer och gentleman.
Intrigen är väl inte alldeles enkel att följa, hur äktenskapstrubbel och andra vardagliga problem tydligen kan hota även vår upphöjda officerskår och därmed äventyra vår försvarsvilja, men budskapet är klart och tydligt. Vi lever visserligen i det kalla krigets dagar men den ryska björnen skall passa sig för att ens höja tassen mot oss. Hänsyn taget till folkmängden har lilla Sverige det starkaste flygvapnet i hela världen, kapten Ekman och hans kamrater är förvisso inte att leka med och aldrig har väl så många flygande Tunnan staterat i en svensk film.
Barndomsminnet?
Det är mycket tidigt femtiotal. Vinter som just övergått i vår. Jag har ännu inte börjat skolan och som så ofta förr har jag fått följa med min pappa Gustav till jobbet eftersom mamma är sjuk och inte orkar ha mig hemma. Just den här dagen har det också hänt saker. Pappa och arbetslaget han basar över har fått avbryta det vanliga bygget och kallats in under fanorna i totalförsvarets tjänst. Den stora avloppsledningen från försvarsstabens taggtrådsomgärdade tegelborg på Gärdet har nämligen gått av och sedan ett dygn får alla guldgalonerna sin egen skit i retur.
Pappas bäste kompis Farbror Ante - som till och med är större och starkare än min egen pappa - har anlänt med sin grävskopa och snart nog har man hittat läckan, grävt en jättelik grop och frilagd det grova betongröret som gått tvärt av.
- Det är sådant som händer så här års när tjälen går ur jorden, förklarar pappa och klappar mig på huvudet. Själv fnittrar jag mest och kniper hårt om näsan hela tiden. Jag är fem år gammal och vad är tömningen av dasstunnan på landet mot detta.
Den svenska försvarsledningen i husen uppe på höjden tycks dock helt obekymrade om det skarpa läge som den har hamnat i. Man skiter och pinkar, spolar och torkar sig, så det står härliga till. Den stinkande sörjan stiger snabbt i det stora hålet som pappa Gustav, farbror Ante och alla gubbarna just har grävt, medan vi fortfarande väntar på att länspumpen skall komma på plats.
Pappa och hans arbetskamrater tycks också ha hamnat i djupa grubblerier över de fynd som flyter upp till den sörjiga ytan. Bajskorvar, lika långa och smala som vanliga varmkorvar, ljust senapsfärgade och om man nu skall bortse från sammanhanget och doften och enbart lita på sina ögons vittnesbörd gör de ett närmast fluffigt intryck. Inte det minsta lika den skit som pappa, mamma och jag själv lämnar ifrån oss. Hårda, mörkbruna, kompakta restprodukter av den all den pölsa, palt och potatis som håller arbetarklassen och dess ungar vid liv och som sjunker som stenar till botten i den wc från Gustavsberg som vårt svenska Folkhem just har försett oss med.
- Vad konstigt dom skiter, säger pappa. Det måste vara all den där konstiga maten som dom stoppar i sig. En massa kyckling och pastejer och bakelser och annan skit.
För en gångs skull tycks dock farbror Ante inte dela pappas uppfattning. Han ruskar avvärjande på huvudet.
- Där tror jag att du har fel, Gustav, säger han. Dom skiter väl som dom lever, helt enkelt. Sådana där skall väl alltid flyta ovanpå.
