I veckan som gick lät skolministern Jan Björklund meddela att regeringen inom kort kommer att besluta att skolk ska noteras i den försumlige elevens betyg, vilket - inte helt överraskande - har gjort Håkan Juholt "fruktansvärt upprörd". Ska man ägna sig åt sådan bokföring måste i vart fall den skolkande ges chansen att redovisa skälen till sin frånvaro. Själv hade Juholt nämligen en skolkamrat som höll sig borta från undervisningen för att hans skolkamrater brukade doppa hans huvud i skolans toaletter.
Under min tid vid det "Högre Allmänna Läroverket för Gossar", för mer än ett halvt sekel sedan, så skolkade jag flitigt från vissa lärares lektioner för att jag annars riskerade att äventyra min mentala hälsa och med facit i hand tycker jag nog att jag klarade mig hyggligt, ändå. Mobbad blev jag däremot aldrig. Minns heller inte att jag mobbade andra.

Jag kommer däremot osökt att tänka på min gamle gymnastiklärare från realskolan, "Majoren". De vanliga lärarna titulerades Magistern eller Lektorn, och var i regel ganska harmlösa figurer, men så fort man hade gymnastik så var det militären som tog över.
I mitt fall Majoren som bar en gammaldags svart visselpipa i en grov läderrem runt halsen. Så fort det drog ihop sig brukade han ta av sig remmen med pipan, hålla den i höger hand medan han långsamt slog pipan mot den vänstra handen, i väntan på att det skulle bli dags för hans pedagogiskagärning.
Det blev det alltid och ganska ofta eftersom vi mest sysslade med att hoppa över olika läderklädda plintar och bänkar där de fetare gossarna i klassen punktligt fastnade och omgående fick hjälp på vägen med läderremmen och en uppfriskande snärt i baken eller över ryggen. Själv klarade jag mig hyggligt eftersom jag var både smal och vig på den tiden. Jag skolkade sällan från gymnastiken men det var heller inte någon hemlig längtan efter Majorens fostrande hand som fick mig att gå dit.

När vi inte hoppade, bara kutade runt, eller klängde i ribbstolar och rep - iförda korta blå gymnastikbyxor och trångalinnen i samma färg - fick vi genomgå militär grundutbildning. Uppställning på rader och led, givakt, manöver, lediga, och det hela avslutades alltid med dusch och efterföljande duschinspektion innan vi fick sätta på oss våra vanliga kläder. Många av klassens tjockisar löste dettagenom att skolka eller visa upp läkarintyg som befriade dem från en undervisning som de ju egentligen behövde mer än vi andra och en riktig Läderbög med pedofil läggning, hade säkert betalat en förmögenhet för att få jobba gratis på ett sådant ställe.
Av detta följer också min tvekan i sakfrågan. Om vi nu tänker oss en politisk kompromiss mellan Björklund och Juholt så skulle vi således snart kunna läsa följandei ett skolbetyg: "Eleven X har systematiskt skolkat från gymnastikundervisningen.Han uppger att anledningen till detta är att hans lärare Y brukade piska honom på stjärten med en läderrem". Alldeles oavsett sanningshalten så tror jag att vi ska vårda oss noga om de rättsligaformerna innan vi sätter sådant på pränt.

Moraliska omdömen av det här slaget kräver en mer rättssäker betraktelse och hantering än den som skolministern har föreslagit. De värsta övergreppen som jag minns från min egen skoltid var inte de som utspelades mellan oss elever utan de som vissa av våra lärare utsatte oss för. Hur det är i dag vet jag inte men allt kan väl inte ha varit så mycket bättre förr. På den tiden jag själv gick i skolan och våra lärare ägnade ansenlig tid åt att helt efter eget skön betygssätta både vårt uppförande, vår ordning och vår rent fysiska närvaro på undervisningen.