I november 1977 publicerade Dagens Nyheter en artikel av journalisten Peter Bratt om att den socialdemokratiska justitieministern Lennart Geijer under många år skulle ha köpt sexuella tjänster av prostituerade. DN:s artikel är upprinnelsen till den så kallade Geijeraffären. I det bleka skenet från historiens nattlampa är det en av de största politiska skandalerna som har inträffat i Sverige under de senaste sextio åren. Det som hände den gången har också åtskilligt att lära oss även i dag. Inte minst om vi betraktar de närmast inblandade och deras sätt att hantera historien på den tiden.

Den gången riktade sig nämligen den offentliga, och inte minst massmediala förbannelsen mot Dagens Nyheter och inte mot Lennart Geijer. Dagens Nyheter hade grovt förtalat en fin gammal man och det var Olof Palme, på den tiden oppositions-ledare, som höll i skaftet. En särskild grupp bestående av polismästaren Hans Holmér, ambassadören Hans Dahlgren och socialdemokraternas egen riksrörmokare, Ebbe Carlsson skötte det praktiska och utformade dementin. Ett förnekande utan nåd som Dagens Nyheter tvingades att publicera: Inte ett ord av det som hade stått i tidningen var sant.

Redan efter några dagar var det hela över. Dagens Nyheter kastade sig platt. Bad oförbehållsamt Geijer om ursäkt och instiftade till och med ett pris i undersökande journalistik för att hedra Geijer och undvika liknande fadäser i framtiden.
Det som återstod nu var bara några smärre praktiska detaljer som att prygla upp Peter Bratt och ställa den verkliga skurken till svars. Det socialdemokratiska partiorganet Aftonbladet kastade sig med förtjusning över den biten. Den dåvarande chefredaktören Gunnar Fredriksson och redaktionschefen Staffan Heimersson gav Heimerssons gamle kumpan, frilansjournalisten Jan Guillou, i uppdrag att spåra upp och avslöja Bratts källa. Det uppdraget fick han för övrigt på Operabaren, av alla ställen, och hög tid att en rättskaffens och grävande journalist som Guillou stoppade upp det heliga källskyddet i rumpan på Storskurken.

Det senare var heller ingen oöverstiglig uppgift. Peter Bratt stod redan med brallorna nere efter de inledande upprumpningarna och sedan första dygnet, till alla som orkade lyssna, var han i full färd med att skylla ifrån sig på den person som hade bekräftat hans historia. Så varför inte också till Jan Guillou, de hade ju ändå suttit i finkan tillsammans med anledning av IB-affären. Guillou fick omgående ta del av Bratts version plus hjälp från Peter Bratt med att leda den i bevis. Peter Bratt ringde nämligen upp sin skyddade källa för ett förtroligt och avslöjande samtal samtidigt som bandspelaren snurrade och Guillou hukade vid hans sida med öron som trattkantareller.

Så här långt handlar det också mest om obefintlig mediamoral, uselt tänkande och vanlig gangsterjournalistik när den är som bäst. Inget särskilt att uppröras över om man nu inte hette Leif GW Persson, arbetade som rådgivare åt rikspolischefen Carl Persson och utifrån de skummaste kriminalpolitiska syften hällt en ren rövarhistoria i gapet på Peter Bratt och Dagens Nyheter och sedan några dagar inte förstod ett jävla nickel av det som hände runt honom.

Det fanns nämligen ett stort problem i sammanhanget. I allt väsentligt var det som stod att läsa i Dagens Nyheter sant. Lennart Geijer hade sedan många år haft kontakter med prostituerade och till sist hade det tagit en sådan omfattning att Rikspolischefen, drygt ett år före DN:s avslöjande, underrättat hans chef, statsminister Olof Palme, om saken. En hög politiker som gick till prostituerade. Ett närmast klassiskt ärende för säkerhetspolisen och så är det för övrigt fortfarande om någon nu undrar.
Det var också detta som jag hade bekräftat när Peter Bratt tog kontakt med mig. Eftersom jag visste att det låg till på det viset och oavsett hur nu Bratt kunde ha fått reda på samma sak. Olof Palme, och alla hans dementidrängar, visste naturligtvis också hur det låg till. Åtskilliga andra höga politiker och chefredaktörer med för den delen och nu hade man således fått ett problem på halsen som man tyvärr valde att lösa genom att ljuga svenska folket rakt upp i ansiktet.

Själv trodde jag ett tag att jag hade blivit tokig. Alla förnekade ju det som jag sett med egna ögon och hört med egna öron. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att ta livet av mig. Låg i sängen över jul och nyår vilket kunde göra detsamma eftersom jag i största tysthet redan fått sparken från mitt jobb. Så småningom reste jag mig av egen kraft och gick vidare i livet. Enligt Nietzsche är det ju så enkelt att "det som inte tar kål på dig gör dig starkare". Och vem bryr sig om att du också blir en helt annan än den som du var tidigare?

Jan Guillous avslöjande hamnade aldrig i tidningen. Gösta Sandberg som var ansvarig utgivare för Aftonbladet vägrade att publicera det. Väl medveten om sakfrågan som han var och att det knappast var läge för raka lögner riktade mot sådana som kunde tänkas försvara sig med hjälp av polisiära dokument. Täcka över, förtiga och gå vidare var det som nu gällde, och det skulle faktiskt dröja trettio år innan Geijeraffären fick full offentlig belysning och det som faktiskt hade hänt blev en del av vår samtidshistoria.
Svenska folket har de politiker som de förtjänar? Nej, jag tror faktiskt inte det. Politiker är som folk är mest. Bra och dåliga om vart annat. Ibland är både de och vi sämre än vad vår omgivning förtjänar. Och i min egen bok är Olof Palme beklagligtvis en betydligt större skurk än både Lennart Geijer och Sven Otto Littorin.