I veckan som gick träffade president Barack Obama ett antal ledamöter från den amerikanska kongressen för att diskutera landets usla ekonomi och försöka få någon ordning på det enorma underskottet i budgeten.
Det gick inget vidare. Obama blev förbannad, gick därifrån och redan innan han smällt igen dörren efter sig så drog chockvågorna över världens finansiella marknader. Själv blev jag däremot klart uppiggad som man alltid blir när man träffar någon som både kan tänka själv och tillika har mod nog att säga ifrån. Dessutom är det hög tid att just han gör det.
Den amerikanska statsskulden uppgår för närvarande till drygt nittio tusen miljarder kronor och enligt de beräkningar som gjorts kommer den i år att öka med ytterligare nio tusen miljarder. Redan inom ett halvår kommer man således att passera hundra tusen miljarder kronor i skuldbörda och det är pengar som inte ens ”världens starkaste ekonomi” kan snyta ur näsan. Plånboken är tom som den ju blir när det blåst korsdrag genom lädret i flera decennier. Något som man förvisso inte är ensamma om och det är alltså inte grekerna och andra odågor som jag tänker på utan även oss som är betydligt bättre ställda.
Låt mig ge ett jämförande räkneexempel. Den svenska statsskulden uppgår till cirka tusen miljarder. Räknat på annat sätt motsvarar den i år 36 procent av vår bruttonationalprodukt och om vi fördelar den rakt av på landets drygt nio miljoner invånare innebär det att var och en av oss är skyldiga drygt hundra tusen kronor. Med tanke på att den svenska staten har tillgångar på åtskilliga hundra miljarder så är detta faktiskt inte hela världen. I det större sammanhanget är vi lyckligt lottade.
Om vi till exempel antar att Stefan Persson och Ingvar Kamprad, plus ett tiotal andra helt vanliga tvåsiffriga svenska miljardärer, beslutade sig för att dra på sig tiggarmanteln och avstå från allt sitt jordiska så skulle denna statsskuld vara blott ett dystert minne.
För husfridens skull – eftersom jag umgås med ett flera av de av de just apostroferade och ett par av dem till och med är goda vänner till mig – vill jag samtidigt understryka att detta icke skall uppfattas som ett politiskt förslag från min sida. Medge samtidigt att det är en uppfriskande tanke som gör beloppet tusen miljarder kronor både begripligt och hanterbart.
Trots min relativa fattigdom skulle jag heller inte tveka att sträcka ut en hjälpande hand och dra mitt strå till stacken genom att omgående betala de fordringar som faller på mig och familjen. Till och med att försöka övertala min sörmländske granne och namne – fordom känd som Den Store Rikshushållaren – att följa mitt exempel för att vi på det viset skall kunna befria åtminstone oss Svenskar från den skuld som enligt honom lär hålla oss alla fångna. Kunde man dessutom kombinera denna insats med något tilltalande avdrag samt ett personligt löfte från de politiker som ständigt sjunger sparsamhetens lov (helst i form av ett personligt borgensåtagande) så är jag övertygad om att åtskilliga skulle ställa upp.
Sammantaget tycks situationen här hemma vara långt ifrån hopplös och jämfört med amerikanerna, som är skyldiga drygt tre gånger så mycket per huvud, gör det oss till rena krösusarna. Situationen blir heller inte lättare av att fler än hundra miljoner av dessa huvuden är helt flintskalliga och därmed omöjliga att ens lugga med hjälp av skatter och andra pålagor.
Vad det till sist kommer att handla om är att öka skatterna för de som kan betala och att minska utgifterna i USA:s budget och att låta kniven skära djupt på bägge kanter.
Eftersom jag kan räkna, vet att varnad är väpnad och att stora ting genomförs i små steg – det är riktningen som räknas – tänkte jag avsluta denna dag med att gräva ett nytt potatisland samt lägga ut abborrnät till kvällen.
