I veckan som gick fick vi ny rikspolischef och av skäl som jag skall återkomma till kommer jag att tänka på bröderna Coens senaste film, "No country for old men".
Den nye rikspolischefen Bengt Svensson är en sådan där person som alla bara talar gott om oavsett om man förhör sig med pamparna på polisfacket, landets länspolismästare eller hans egna medarbetare på det polisiära verkstadsgolvet. Ingen har ett ont ord att säga om Bengt Svensson. Inte ens jag själv faktiskt. De få gånger vi träffats har han varit både charmerande och gjort ett hyggligt begåvat intryck. Dessutom ser han bra ut på ett lite gammaldags manligt sätt, vältränad, alert, klär väl i uniform.
Med tanke på de starka intressemotsättningar som finns inom polisen är detta högst märkligt.
Kort sagt är personen Bengt Svensson sin företrädare Stefan Strömbergs raka motsats. Inte minst vad gäller skitsnack från den närmaste omgivningen och det är ungefär här som utnämningen av Svensson börjar se konstig ut.
Strömberg skulle ju ha fått sparken för att han centraliserade verksamheten på ett oönskat sätt, för att byråkratiseringen av polisen formligen exploderade och för att budgeten löpte amok. Varför i himmelens namn har man då utnämnt Svensson till hans efterträdare? Samme Svensson som var Strömbergs närmaste man och faktiskt den som såg till att Strömbergs intentioner omsattes i praktik.

Jag har inget ont att säga om Svensson. Vem har det? Jag är svårt förtjust i Stefan Strömberg för att vi i mångt och mycket är väldigt lika. Kort eller obefintlig stubin, inte överdrivet vattenkammade, ge faderulingen i formerna och alla ömma tår. I en saklig mening - hur den svenska polisen skall se ut - är jag djupt oense med båda och med Stefan hade jag ett flertal både uppriktiga och uppfriskande samtal om den saken.
Nästan all brottslighet i Sverige - den som förstör tillvaron för hundratusentals brottsoffer varje år - har en utpräglat lokal anknytning och det ligger i sakens natur att den bara kan bekämpas på den lokala nivån. Samma lokala nivå som departementet och rikspolisstyrelsen konsekvent, kraftfullt och sedan snart tjugo år tillbaka utarmat på resurser.
Resurser som man fört till sig själv på den centrala nivån och med bland annat den konsekvensen att tjugo procent av landets poliser har samlats i kvarteret Kronoberg på Kungsholmen i centrala Stockholm och de som sitter där icke har ett pillekvitt att skaffa med den brottslighet som plågar landets medborgare. I stället tusentals byråkrater på rikspolisstyrelsen, rikskriminalpolisen, säkerhetspolisen, Stockholmspolisens ledning. Inte en vanlig konstapel så långt ögat ser.

Redan ett dygn efter sitt tillträde presenterade Bengt Svensson sitt första förslag. Rikskrim skall förstärkas med ytterligare tvåhundra kvalificerade utredare som skall öronmärkas för kampen mot den organiserade brottsligheten. Tvåhundra utredare? Närmare två procent av landets totala operativa polisresurs, fem procent av den samlade resursen inom kriminalpolisverksamheten och den intressanta frågan ställs givetvis aldrig. Från vilka verksamheter och lokala myndigheter skall man hämta dem? Vilka och vad skall man tappa blod från och oavsett hur trevlig Bengt Svensson än är så kan han faktiskt inte trolla.
Sak samma och vad är skillnaden mellan tjugo och tjugofem procent kanske någon undrar? Nåja, om den Svenssonska öppningen håller vad den lovar så kommer landets samtliga poliser att arbeta på Kungsholmen i centrala Stockholm före utgången av nästa år. Och vore jag president i Hells Angels skulle jag jubla, hälla i mig ett extra flak pilsner och dra en repa på hojen med fritt fladdrande hår. Väl medveten som jag är att en utredare på den lokala nivån är tvungen att klara av tjugofem gånger fler ärenden än hans kollega på rikskrim.
Centrala polismyndigheter med så diffusa uppdrag att de inte låter sig utvärderas. Omgärdade av en sådan sekretess att de enkelt undandrar sig vanlig demokratisk kontroll. Med materiella resurser som poliser på den lokala nivån aldrig vågat drömma om och prestationskrav som skulle leda till att varje annan polis fick sparken.

Om detta har jag tjatat i tjugo år. För döva öron och utan att vårda mig särskilt om vare sig mitt språk eller sättet jag gjort det på. Nu har jag kommit till vägs ände efter tjugofem år som anställd vid rikspolisstyrelsen. I morgon skall jag rensa mitt skrivbord och försöka finna mål och mening i min yrkestillvaro på annat håll. Hög tid förresten så att Bengt Svensson och hans kamrater i lugn och ro, efter eget huvud och egen övertygelse, kan genomföra den senaste i den ändlösa raden av så kallade polisreformer. Och för att jag själv skall slippa sitta bredvid och titta på och dra på mig hjärnblödning på kuppen.
"No country for old men". En fenomenal film som berättar en ohygglig historia och när filmen är slut så inser jag att det som den handlar om bara har börjat.
Faktaruta:
Författare har ett komplicerat förhållande till alkohol. Rakt på sak betyder detta att alldeles för många av dem dricker alldeles för mycket. Socialläkaren Nils Bejerot, legendarisk narkotikaforskare, hedersman och hängiven nykterist, genomförde på sjuttiotalet en mindre sociologisk undersökning om detta där han granskade alkoholvanorna hos samtliga nobelpristagare i litteratur. Alla utom tre visade sig vara alkoholister eller i vart fall "alkoholproblematiker" och med de tre som inte var det, var det ännu värre enligt Nisse. Ingen av dem skulle egentligen ha fått Nobelpriset eftersom de skrev så "förbannat usla böcker".
Författare som super kan indelas i två kategorier. Dels de som gör det för att få inspiration, kunna forcera spärrar, se och säga saker som de annars inte ser och säger. Ta ytterkurvan ut så att säga. Dels den andra kategorin som jag själv tillhör. De som gör det för att äntligen få tyst i sina plågade huvuden. Vi som dricker för att svepa våra sargade själar i spritens bourgognefärgade sammetsmantel.
När Sinclair Lewis fick Nobelpriset i litteratur 1930 inkvarterades han som brukligt på Grand Hôtel. När han på Luciadagens morgon uppvaktades på sitt rum av en hoper utomjordingar i vita särkar och brinnande hår fick han ett svårartad anfall av fylldille och flydde skrikande ut i korridoren. Helt obekant som han var med den nordiska varianten av de skära elefanter som han kände väl sedan länge och numera snarast skänkte trygghet i hans tillvaro.