Första gången jag träffade Göran Lindberg var på hösten 1991 och det sket sig omgående och i samtliga avseenden. Jag var nyutnämnd professor vid rikspolisstyrelsen, Lindberg var rektor för polishögskolan sedan några år tillbaka, idealist ända in i märgen och lika charmig och inställsam som ett rutigt papper. Själv var jag som vanligt besatt av enbart mina egna idéer, långt ifrån lätt att umgås och arbeta med. Kort och sammanfattningsvis var vi olika i allt och således var det ingens fel att det blev som det blev.
Göran var en man som drevs av en stark övertygelse som handlade om jämställdhet mellan könen och polisen lämnade vid den här tiden det mesta att önska i det avseendet. Andelen kvinnliga poliser var bara drygt tio procent, ofta lovliga mobbningsoffer, i regel sedda över axeln. Som bäst, och till nöds, accepterade av sin manliga omgivning.
I dag är det betydligt bättre. Halvparten av våra polisaspiranter är kvinnor, andelen kvinnliga poliser närmar sig trettio procent, vilket är den näst högsta siffran i västvärlden, de värsta avarterna av manligt förtryck är ut- rensade. I den här relativa meningen är svensk polis numera en fungerande arbetsplats och den enskilda person som betytt mest för den utvecklingen är faktiskt Göran Lindberg.
Personligen är jag också övertygad om att Göran Lindbergs engagemang var både djupt och äkta. Förvisso handlade det om en självklar rättvisefråga med stark politisk uppbackning men för vanliga opportunister fanns det betydligt enklare sätt att göra karriär inom just polisen.
Med tanke på vad vi i dag får veta om Göran Lindberg blir det naturligtvis obegripligt och att han skulle ha använt sin livsgärning till att föra omgivningen bakom ljuset har jag väldigt svårt att tro. Vill man rasta rovdjuret i sitt inre finns det betydligt enklare sätt. Inte minst om man nu råkar vara polis.
Utan anspråk på några psykologiska djupsinnigheter tror jag att det måste knäppt till i skallen på honom för en tio år sedan. I den vevan när han på nytt ska skapa en fungerande privat tillvaro samtidigt som han dagligen kör huvudet i väggen på jobbet som länspolismästare i Uppsala och mörkret och kylan där ute sluter sig omkring honom. När idealister upplever sig som svikna kan livets pendel slå varvet runt och i det avseendet lever vi romantiker ett långt lättare liv.
När obegripligheten blir självupplevd och privat tränger de egna minnena fram. Alla hundratals gånger som jag träffade Göran Lindberg under de här åren. Hur jag varvat sarkasmer med vanligt råskäll medan Lindberg mest bara suttit där och glott tillbaka. Tung, orörlig, inte en skiftning i de djupt förskansade ögonen. Grymtat som mest åt all min lagrade förbannelse. Med tanke på allt annat som nu sägs om honom tänker jag naturligtvis mest på de gånger som han gjort mig djupt och uppriktigt förvånad på det där vanliga viset.
Vid ett tillfälle blev jag bjuden på lunch "på tu man hand" av då-varande rikspolischefen Björn Eriksson som ville jävlas med mig för att jag inte tyckte som han och dessutom varit oförsynt nog att säga det i tidningen. Eftersom Eriksson är en naturlig fegis blev jag heller inte särskilt förvånad när jag upptäckte att även Göran var på plats för att vid behov hålla honom under armarna.
Eriksson var som precis som vanligt, vevade på som alla kylskåpsförsäljare gjort i alla tider. Göran var i stort sett som vanligt han också, fast just den här gången blängde han inte mer på mig än på Eriksson och så fort Eriksson var klar skakade han bara på huvudet och blängde enbart på honom.
- Jag är helt enig med Leif, sa Göran Lindberg och någon påtår var det inte tal om.
Det var för sjutton år sedan. Långt innan det hände något som i vart fall inte jag förstår.
