Den sorgliga historien om en riktig konstapel, en alltför vanlig pedofil, en åklagare som icke bär sitt svärd förgäves och en rättsstat i förfall.
Det ligger i sakens natur att polisarbete bör vara så effektivt som möjligt. Sedan närpolisreformens dagar för tjugo år sedan lägger man också stor vikt vid att det helst bör vara förebyggande. Om möjligt ska polisen skall se till att ett planerat brott aldrig blir av.
Hos polisen i Solna finns en "riktig konstapel", denna hederstitel bland alla riktiga konstaplar. Han heter Kent Eriksen, 41. Han har tagit trosbekännelsen till sitt hjärta, handlat i enlighet med den och därför ska han också åtalas för både förolämpning och förtal.

I samband med lite allmän yttre spaning i Solna under förra sommaren upptäckte han och hans kollega en mystisk bil. Uppställd på en i övrigt folktom byggarbetsplats vid en villa, registrerad på en man som tidigare dömts till fängelse för sexuellt utnyttjande av underårig samt barnpornografibrott, och det är nu som varje riktig konstapel handlar på ren reflex.
Väl inne i villan, som stod öppen, påträffas den dömde pedofilen. Där finns lyckligtvis inga barn, och dessutom äger han det hus som nu är under ombyggnad och alla konstaplar, oavsett halt, skall omgående försvinna från hans hus och grund. Hårda ord utväxlas från båda håll. Konstapel Eriksen konstaterar således att Pedofilen/Villaägaren "verkar vara en stor jävla idiot" varpå han och kollegan åker därifrån.
Pedofilen/Villaägaren anmäler Eriksen till Stockholmspolisens avdelning för internutredningar - eller "Råttroteln" som den kallas bland alla riktiga konstaplar - och polisens utredning mot Eriksen rullar omedelbart igång. Fattas bara.
Under tiden har Eriksen själv övergått till lite blandad inre spaning och snabbt blivit klar över att Pedofilen/Villaägaren/Brottsoffret fått närmare sex miljoner från den statliga Allmänna Arvsfonden för att köpa in den aktuella fastigheten och bygga om den till ett institut för viss ungdomsutbildning som vänder sig speciellt till "utsatta ungdomar som inte kommit in på vanliga utbildningar". Lärare på utbildningen är givetvis pedofilen själv och man behöver inte ens vara en riktig konstapel för att så här dags ana ugglor i mossen.

Det är också nu som Eriksen lägger ytterligare sten på sin börda. Han kontaktar nämligen Arvsfonden och berättar om deras bidragstagares bakgrund. Arvsfonden tackar honom av hjärtat för hjälpen, avbryter allt vidare samarbete och några mer pengar är det inte tal om. Det räcker så bra med de närmare sex miljoner som han redan fått. Pedofilen/Villaägaren/Brottsoffret/Bidragstagaren/Miljonären, numera även "Ungdomspedagogen", anmäler Eriksen på nytt. Den här gången för förtal och i september ska han alltså åtalas av råttrotelns egen åklagare, Chefsåklagare Christer Ekelund, som är en man som icke bär sitt svärd instucket i slidan i sin ständiga kamp mot den grova brottsligheten.

Vad Pedofilen/  Villaägaren/ Brottsoffret/ Bidragstagaren Miljonären/ Ungdomspedagogen och numera även "Offret för upprepad brottslighet" håller på med för närvarande, är däremot högst oklart och i vart fall inte föremål för några som helst insatser från polis och åklagare. Resurserna räcker nämligen inte till för sådant och det finns viktigare saker att ta itu med. Som konstapel Eriksen till exempel.
Faktaruta:
På tidningarnas kulturredaktioner brukade förr i tiden de skönandar som i vart fall vistades där ofta ta med sig sina älskade husdjur till arbetsplatsen. Själv minns jag från mina inhopp som sommarvikarie under sjuttio- och åttiotalet både musikrecensentens siamesiska katt och konstkritikerns ensamma röda guldfisk i sin runda blåtonade glasskål. Givetvis också de strävhårstaxar som var varje riktig kulturchefs adelsmärke och under långa tider närmast ett obligatorium.
Det vanligaste husdjuret på våra kulturredaktioner var annars Fyllhunden och med honom - för det var nästan alltid en han och andelen Fylltikar var högst marginell - var det så praktiskt att han även "arbetade" på redaktionen. Kanske lite ojämn till såväl humör som prestation, bet gärna den hand som klappade honom och gav honom mat, slickade den som slog honom. Sov på redaktionssoffan dit han lätt kunde spåras med hjälp av det rödvin han spillt ut på vägen. Hur som helst och icke förty. Många av de mest aktningsvärda, om man ser till deras "Kulturgärning", hittade man faktiskt just här.
I dag är det icke längre så. Den växande andelen allergiker bland våra kulturbärare har bannlyst alla fyrfota vänner och tagit allt mellan fågel och fisk med sig på vägen ut. Allt som återstår i dag är blott den "pudel med läppstift" (enligt spaningstips från vår mest kände dramatiker) som funnit en fristad på kulturredaktionen till Landets Malligaste Morgontidning. Älskad av sin matte och föredrar givetvis att ledas i kort koppel.
Så också alla våra kära Fyllhundar där redaktionsledningen i armkrok med renlevnadsmänniskorna i facket gripit varje tillfälle till avlivningsbeslut i förtidspensioneringens namn. Kvar finns blott en kulturpelle som vägrar släppa taget. Hopsjunken bakom sitt skrivbord i lamentationer över en förlorad ungdom, en aldrig avslutad fil kand i lite blandade ämnen. Och ett förslösat liv. Kulturpellen med den ständiga buteljen till reds i skrivbordslådan, i höger byxficka asken med mentholtabletter som både lindrar och döljer. Sedan en tid tillbaka ägnar han sig uteslutande åt att betrakta sitt älskade husdjur. Den vandrande pinne som han i en ond tid tvingats smuggla in på sitt tjänsterum och härbärgera i en vanlig kruka med ormbunkar. Sedan en månad har han inte rört sig. Oklart om han lever eller redan är död. Jag kanske borde skjuta fanskapet, tänker han. Så jag äntligen blir säker och kan ta itu med mitt sorgearbete.