En tidig morgon denna vecka hittar jag en stork i mitt vardagsrum. Alldeles orörlig står den där mitt på golvet, vilande på ett ben och med det andra vikt över axeln. Det är en skakande upplevelse och det dröjer åtskilliga sekunder innan jag fattar att det är min hustru som befinner sig mitt i en yogaövning.
Varken röd näbb eller vingar och inte minsta försök att flaxa därifrån. Helt orörlig står hon där, hennes själ i säkert förvar i sin egen kropp.
Vår inre frid söker vi människor på olika sätt och vissa av dem tycks inte alldeles enkla. Själv har jag ägnat veckan åt att läsa och tänka och som vanligt funnit åtskilligt mer än så. Lugn och upprördhet om vartannat, precis som mitt liv alltid varit beskaffat.
Med läsning är det ju också så praktiskt ordnat att ett fåtal böcker är långt bättre än andra. Arne Sundelin har skrivit en sådan. Det är en dokumentär roman om Salaligans ledare, Sigvard Thurneman (Fallet Thurneman, Stockholm, 2010).
Sundelins bok är dokumentär i den meningen att han gjort sig mödan att studera alla handlingar från tiden, polisutredningar, rättegångsprotokoll, psykiatriska journaler och tidningarnas reportage. Det som gör den till en så fenomenal roman är något annat. Nämligen att läsaren för första gången kan höra Thurneman själv berätta om sina tankar, sina känslor och sitt hemliga liv. Allt det som han tidigare förtigit, allt det som i vart fall undgått att fastna på papper trots alla poliser, jurister, rättspsykiatriker och journalister som ägnat år av sina liv åt att rota runt i hans huvud.
Och trots att även Thurnemans tunga rimligen måste ha sluntit vid åtskilliga tillfällen under de drygt trettio år som han satt inspärrad på olika mentalsjukhus.
Under åren 1930- 1936 rånmördar Thurneman och hans kumpaner fem människor i trakterna runt Sala i Västmanland. Sigvard Thurneman, född Nilsson, blir känd som vår "förste seriemördare" och han blir det drygt femtio år innan ordet "seriemördare" blir en del av vårt språk. Namnet Thurneman har han tagit. Det är ett anagram, en omkastning av bokstäverna i det engelska ordet Manhunter, och ett uttryck för hur han i sällsynta stunder såg på sig själv och det liv som han då bestämde sig för att han ville leva. Ögonblick som säkert skänkte honom en mycket stark känsla av fullständig frihet och oövervinnelig styrka.
I allt annat var han en annan och mest av allt en mycket ensam människa. Han bor tillsammans med sina föräldrar och sin syster långt upp i vuxen ålder. Han är livrädd för sin far, älskar mamman och systern. För säkerhets skull är han även liten och fysiskt klen. En ensling, en särling, som tidigt blir intresserad av övernaturliga fenomen och ockulta rörelser. Så grundar han ett hemligt sällskap, Den magiska cirkeln, får manliga vänner och kamrater, och blir äntligen fri att tillsammans med dem mörda fem oskyldiga människor.
Professor Olof Kinberg, känd som "den svenska kriminologins fader", är den rättspsykiatriker som får ta hand om "fallet Thurneman" enligt den vetenskapliga trosbekännelse som då gäller. I sitt utlåtande konstaterar han att Thurneman är en "i högsta grad abnorm människa med framträdande asteniska, juvenila drag, rubbningar i driftlivet (homosexualitet) samt en nästan fullständig moralisk känslolöshet och att hans brottslighet i allt väsentligt är en produkt av hans abnorma konstitutionella beskaffenhet".
Med andra ord precis som vanligt i den värld där Kinberg valt att leva.
Allt detta visste jag redan eftersom jag känner både mannen och hans gärning men det skulle dröja trettio år innan Arne Sundelin fick mig att förstå mig på Thurneman. Hur ensam och rädd han var. Hur mycket han älskade sin mor och sin syster, att han aldrig rökte eller drack men var svårt förtjust i ost som han givetvis föredrog att äta i hemlighet.
Att han tidigt var intresserad av yoga visste jag däremot. Och att han i allt övrigt var olik min hustru har jag insett hela tiden utan att behöva läsa några böcker.
Professorns span-nytt
Storkspaning 1
Storken är en sympatisk fågel. Fullt kapabel att uppnå inre frid trots att han bara står på ett ben. Mest känd är han annars för att det också är han som levererar de små barnen.
Storkspaning 2
Invirade i prydliga vita knyten som han håller i ett säkert tag med sin långa röda näbb.
Strutsen är däremot inte lika kul. Vid minsta oro och beråd sticker han huvudet i sanden eftersom han fått för sig att i det ögonblick han själv upphör att se blir han också osynlig.
