Sent sjuttiotal och ännu en av dessa kvällar på Operabaren. Vi dricker vodka och champagne, diskuterar innehåll och form i svensk prosa och slänger käft med Mats Gellerfelt. Någon timme
senare blir vi bjudna på eftersits av Fint Folk och efter bara en kvart sitter vi i biblioteket till
deras jättevåning på Söders höjder med utsikt över hela Riddarfjärden, halva Gamla Stan och alla vanliga stackare därnere. Brasan flammar i den öppna spisen. Vår värdinna kvittrar som en liten
fågel och allt är i stort sett som vanligt så här dags efter ännu en kväll på Baren. Precis som vanligt förväntas vi också signera våra egna böcker.
– Gärna lite personligt, sådär, säger värdinnan, ler ljuvt och
lägger huvudet på sned.
Efter genomfört uppdrag lämnas vi i fred med en försvarlig bricka med mat och dryck medan vårt värdfolk underhåller sig med övriga gäster några rum längre bort.
Själv passar jag på att besöka muggen och lätta på trycket och när jag återvänder till min stillsamt filosoferande vän möts jag redan i dörren av en ohygglig stank. 
– Vilken jävla rökare, konstaterar jag och kippar efter andan. Du måste snacka med en läkare.
– Glöm det, säger Ulf, ler som en varg och flexar med sina nakna tår. Passade på att elda upp mina gamla strumpor, bara.
– Du är inte klok, säger jag.
Tapeterna håller ju på att lossna från väggen.
– Lite personligt, sådär, säger Ulf och flinar förtjust. Var det inte så hon ville ha det?

Strax därefter återvänder vår värdinna. Tvärstannar i dörren, ryggar som för ett slag och vänder tvärt på klacken. Fem minuter
senare går även vi. Värdfolket och övriga gäster lyser med sin frånvaro men bakom stängda dubbeldörrar hörs upprörda röster.
 Ute är det fotsdjup snö vilket inte tycks bekymra Ulf trots lågskor och nakna vrister. Han gnolar lyckligt på något som han sannolikt skrivit själv, medan jag travar på under tystnad i mina foträta, fårskinnsfodrade kängor. Vid Slussen skiljs våra vägar och först efter en vecka ses vi igen. På Baren, givetvis och för en sen middag. Ulf är
redan på plats vid det vanliga bordet. Iförd en stor stark, en liten whisky och nyinköpta vita tubsockor.
– Vad tror du om ostron, frågar jag så fort jag slagit mig ner.
– Det är väl okej, instämmer Ulf fast utan påtaglig entusiasm.
– Ge mig ett dussin, säger jag till kyparen. Med kavringssnittar, starkporter och vodka.
– Jag vill ha hundra, säger Ulf och ler  stort, plötsligt lycklig som ett barn.
– Jag trodde inte du gillade ostron. Vad är det som händer, tänker jag.
– Sådär, säger Ulf, och rycker på axlarna. Men nu är det ju inte det som är själva grejen.

En stor ande, en fri ande, tänker jag trettio år senare medan jag väger ännu en roman i handen. Och själv är jag bara en vanlig stympare i högen som förväntas skriva ännu en kolumn.