Mitt förhållningssätt till min egen hälsa följer sedan många år tillbaka årstidernas växlingar enligt en noga fastlagd rutin. Under sommaren och hösten så äter och dricker jag alldeles för mycket och ofta nog gör jag det till övermått.
Jag är också helt klar över varför jag gör det. Dricker gör jag för att "få tyst i huvudet". Det säkert vanligaste sättet att kontrollera sin ångest. Enkelt, praktiskt och lätt åtkomligt. Kräver varken läkare, recept eller besök på apoteket och den medicin som jag tar smakar dessutom långt bättre än varje förekommande läkemedel.

Äter gör jag givetvis för att det är "gott" och det som är gott är också trösterikt. Jag dricker för att få tyst i huvudet och äter för att det är gott vilket också är långt enklare att säga än att du bara super och tröstäter.
Mitt stora intag av sprit, mat och självbedrägeri gör även att alla dessa dagar långt ifrån alltid är dåliga dagar. Att de samtidigt - i förening med min övervikt, höga blodtryck och dåliga hjärta - är det dygnsvisa, och i sak obegripliga, resultatet av en balansakt på slak lina är en insikt som är lätt nog att hålla ifrån sig på just det sätt som jag tidigt gjorde till mönster för mitt liv.
Enligt årstidernas växlingar och så fort nyårsklockan klämtat färdigt går jag in i en annan tid och ett annat liv.
Under vinter och vår dricker jag inte en droppe alkohol, jag håller diet och tränar regelbundet. De första dagarna, medan abstinensens vassa klor river runt i mitt inre kan jag också hålla mig för skratt, men snart nog har jag funnit andra rutiner för att hålla min oro i schack. Stiger upp i gryningen och inleder dagen med att lösa en eller flera sudoku, ju svårare desto bättre, eftersom de - till skillnad från nästan alla andra problem i mitt och andra människors liv - bara har en enda lösning som är rätt.

Jag rutar in min tillvaro med närmast manisk perfektion och ersätter mat och dryck med det nödvändiga näringsintaget, arbete och träning. Mest arbete som jag konsumerar till övermått och med samma glupande aptit som jag tidigare åt och drack. Jag går ner i vikt, jag kan gå timmar i skogen medan mitt blodtryck sjunker i samma takt som det som finns i mitt huvud stiger mot ytan.
Oron i mitt inre finns kvar men nu kan jag behärska den utan att behöva sänka mitt medvetande och fjärma mig från det liv som jag ju faktiskt lever.
Enligt min pappa Gustav var det enda kännetecknet på en "riktig karl" att han inte ömkade sig inför andra och sig själv.
En regel som han aldrig tummade på och oavsett om benpiporna stack ut genom skinnet på honom, när man frågade hur han mådde, så var det alltid "prima liv" eller i vart fall "hopp om livet" så fort "det där förbannade gipset" hade torkat.

Själv vansläktas jag och med tanke på det liv som han levde och som jag faktiskt lever är detta ett mysterium. Inte så att jag springer runt och gnäller inför mina nära och kära utan med tanke på det liv jag fått.
Jag har en hustru som är långt bättre än vad även en bättre karl än jag förtjänar. Jag har barn och barnbarn som nästan alltid varit mätta, friska, glada och till och med begåvade. Jag är ekonomiskt och yrkesmässigt privilegierad på det sätt som förunnats blott ett litet fåtal. Det andliga och materiella utrymmet för all min oro, all min ångest, borde således i en rent objektiv mening vara obefintligt.
Ändå finns de där. Alla dessa dagar som inte är bra dagar, vissa dagar som är riktigt usla dagar, en och annan dag som även den som älskar livet kan tänka på döden som en befriare.