Det nya året inleddes med ett av dessa kulturbråk som tycks uppta i stort sett alla Svenska Skönandars vakna tid. I och för sig ett mysterium eftersom de bara utgör någon promille av befolkningen och enbart i kraft av sin demografiska exklusivitet borde ha viktigare saker att ta itu med. Rent konkret handlade det till en början om ombyggnaden av Slussen i Stockholm, men sedan vidgade min gamle kamrat, författaren Bengt Ohlsson, debatten. Han red in på arenan på en löddrig springare i skepnad av en tresidig kulturartikel i det gammalliberala husorganet Dagens Nyheter och med lansen redan fälld mot den vänsternomenklatura som sedan snart femtio år påstås hålla ett fast struptag om vår stackars Kultur, trots att ett mer utmärglat rånoffer väl knappast går att uppleta i den tid där vi numera lever. Mager om både armar, ben och hals med blott några korvören som kallgrinar mot gärningsmannen från botten av en i övrigt helt tom portmonnä.
Mot mitten av veckan var det så dags för Statstelevisionen att enligt Vedertagen Svensk Tradition - ständigt denna Statstelevision - avkunna domen mellan Ohlsson och de rödvinsdrickande och hummerfrossande bostadsrättsinnehavare som lär befolka landets kulturredaktioner. Den inkallade juryn bestod av tre personer. Stallknekten själv, kulturchefen Björn Wiman på DN, författaren Denise Rudberg, som skänkt såväl sitt ansikte som sin själ till den svenska Tantsnuskromanen, slutligen bokförläggaren Eva Schwartz, som för säkerhets skull är gift med en vanlig miljardär. Domen var också enig och logisk enligt domstolens sammansättning. Ohlsson hade rätt ner till sista kommatecknet och hög tid att detta blev sagt.
I en avgörande saklig mening är naturligtvis den här beskrivningen rent befängd och inte minst när det kommer till den del av kulturlivet som handlar om skönlitteraturen.
Med något tiotal av landets författare är det så enkelt att de säljer mer böcker än de övriga tusen tillsammans och det är ingen slump att nästan samtliga av dessa tio skriver deckare eller spänningsromaner av traditionellt snitt. Litteratur med ett sedan länge givet innehåll, en dramaturgi som grundar sig på gediget borgerliga värderingar och har lätt nog att hitta sina läsare beroende på att de ger dem just det som de vill ha. En stunds avkoppling, kanske lite spänning, till och med tid för reflektioner kring frågor som i vart fall inte hotar deras inre frid på något avgörande eller ens allvarligt sätt. Sist men inte minst. Den trygga förvissningen om att allt elände ändå kommer att ordna sig till slut.
Vi vet alla vilka författare jag pratar om och har man läst någon bok har man i vart fall läst någon av deras. Till och med om man jobbar som kulturredaktör på DN och hellre skulle få naglarna utdragna än att erkänna att så är fallet.
I bokstavsordning, ordnade efter efternamn; Jan Guillou, Marie Jungstedt, Lars Kepler, Jens Lapidus, Camilla Läckberg, Henning Mankell, Liza Marklund och Leif GW Persson. Var och en av dessa som säljer lika många böcker som hundra av de andra sammantagna och inte ens själva skulle komma på tanken att det beror på att de skriver hundra gånger bättre än vad nästan alla de andra gör.
Sanningen är mycket enklare. De har hittat sina läsare och att ett pris som de fått betala ofta utgörs av såriga relationer till alla dessa Litteraturens Vårdare på landets kulturredaktioner kan de leva med.
Det är också i den här processen som de som tagit uppdraget att värna om den goda litteraturen förlorar sin makt att påverka läsarnas val. Enkelt uttryckt så skiter man i vad läsarna tycker och att detta skulle bero på att de som lever på att skriva och prata om andras böcker är mer "vänster" än den publik som de vänder sig till, har jag väldigt svårt att tro. I stället är det betydligt värre än så. Att man saknar både modet, kraften och förmågan att ta frågan på allvar.
