I torsdags var det så äntligen dags igen. Svenska Akademien delade ut årets Nobelpris i litteratur och den här gången - hör och häpna - till en fullt begriplig och högst läsvärd författare, Mario Vargas Llosa. Jag har läst ett flertal av hans romaner sedan drygt fyrtio år tillbaka och de innehåller allt det där som är den store författarens gåva och läsarens belöning. Spänning, underhållning, tänkvärda tankar och gott utrymme för både skratt och tårar. Läs Llosa!
Själv trodde jag att amerikanen Cormac McCarthy skulle få priset och jag var till och med så övertygad att jag slog vad med programledaren i teve fyras morgonsoffa.
Skälen till detta var för övrigt flera. En betydande författare, dessutom i högsta grad aktuell genom att man nyligen filmatiserat två av hans böcker, "The road" och "No country for old men", plus den omständigheten att det är femton år sedan en amerikan senast fick priset. Svenska Akademien är nämligen alls icke inte främmande för den typen av politiska överväganden.

Om man enkelt skall beskriva hans författarskap så är McCarthy underhållningslitteraturens antites. Om du är det minsta självmordsbenägen, eller bara lagd åt grubblerier i största allmänhet, så vill jag till och med varna för honom. Efter att jag hade läst "The Road" gick jag och hängde med huvudet i drygt en vecka. Gediget deprimerad på det där viset som gör att du inte ens orkar prata om saken med din älskade hustru. Ännu mindre fundera över hur det kan komma sig att några hundra sidor tryckt text hotar att slita hjärtat ur kroppen på dig.
Detta är i och för sig inget dåligt mått på stor litteratur men som läsare är jag den där typen som hellre nickar och ler, än snyftar och hulkar, medan jag vänder blad, och med tanke på allt annat elände som omger oss ser jag inga starkare skäl att söka mer av det mellan pärmarna i en bok. En uppfattning som jag för övrigt knappast kan vara ensam om med tanke på hur den genomsnittliga bästsäljaren ser ut. Om man med säkerhet skall säga något om Camilla Läckberg, Liza Marklund, Henning Mankell, Jan Guillou och Stieg Larsson så är det att ingen av dem kommer att få Nobelpriset i litteratur. Inte ens jag själv, faktiskt och övriga jämförelser lämnade därhän. "Stora Författare" skall passa sig väldigt noga för att försöka "underhålla" sina läsare.

Det skall till betydligt mer än så och författare som Dickens, Balzac eller Strindberg - mina egna favoriter - får inga Nobelpris i litteratur.
Jag har också förstått att Nobelpriset i litteratur av många människor uppfattas som något slags olympisk guldmedalj i konsten att skriva romaner och i vår tävlingsinriktade värld ligger en sådan jämförelse nära till. Att med hjälp av det skrivna ordet hoppa längre och högre, och springa snabbare, än någon annan. Icke förty hade Alfred Nobel, som instiftade priset, andra och ädlare syften än så.
Att läsa bra böcker var enkelt uttryckt ett sätt att bli en bättre människa. Att skärpa sitt intellekt, dana sin karaktär, värna om sin medkänsla och empati.

Författaren som predikare av det goda budskapet och med den höga moralen som budskapets mått. I den meningen tror jag också att Alfred Nobel som läsare skulle ha haft stora problem med både Cormac McCarthy och Mario Vargas Llosa. Hopplösheten hos McCarthy som inte lämnar någon väg ut skulle knappast ha gjort intryck på den man som uppfann dynamiten i avsikt att göra världen bättre. Och vad gäller Vargas Llosa är det nog så att Alfred Nobel hade betraktat honom som en skälm.
Bästsäljare får inga Nobelpris, vilket inte skall förväxlas med det förhållandet att många av dem också sålt väldiga mängder med böcker och ofta av helt olika skäl. Likheterna i en rent berättarmässig mening mellan, till exempel, Selma Lagerlöf och Ernest Hemingway, eller Tony Morrisson och Albert Camus är obefintliga. Det som förenar dem är i stället just deras skilda budskap och det faktum att de talat tillräckligt starkt till tillräckligt många läsare och bättre än så kan det väl knappast bli.
Men nog om detta. Hög tid att läsa en god bok. Läs Llosa!