Jägare. Hemma på gården Elghammar i Sörmland har Leif GW Persson inrett ett rum med horn på väggarna som alla är hans jakttroféer. Foto: Ylwa Yngvesson
Jägare. Hemma på gården Elghammar i Sörmland har Leif GW Persson inrett ett rum med horn på väggarna som alla är hans jakttroféer. Foto: Ylwa Yngvesson
Leif GW Persson

Jakt är att vänta på något som inte händer

Publicerad

De senaste tio dagarna har jag huvudsakligen ägnat mig åt att jaga. Den mellansvenska älgjakten - som alltid inleds den andra måndagen i oktober - har nu pågått i jämnt en vecka men själv valde jag att tjuvstarta genom att åka upp till en god vän som har en gård i norra Jämtland. Ett märkvärdigt ställe där man ännu kan få se älgtjurar av närmast mytiska proportioner. Sådana där som jag såg i min ungdom, och min krafts dagar, då jag även fick tillfälle att skjuta några rejäla exemplar. Senaste gången det hände var för drygt tjugofem år sedan men därefter har jag fått leva på minnen från förr.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Samma minnen som ännu en gång fick mig att resa norröver till de stora Tjurarnas land.

Hur gick det då, kanske någon undrar. Jo, det gick som vanligt. Jag såg ingenting frånsett en och annan grå liten fågel. Under de senaste fem åren som jag jagat hos just denne gode vän - sammanlagt tio jaktdagar - inskränker sig antalet så kallade älgobservationer i mitt fall till en ensam kviga som jag för övrigt sköt. Jaktens själ i enkel sammanfattning eftersom jakt i allt väsentligt handlar om att vänta på något som nästan aldrig händer.

Under mitt liv har jag således tillbringat flera tusen dagar på jakt. Mindre än en timme åt att sticka in höger pekfinger i varbygeln och krama avtryckaren på min bössa.

Jämför med vilken annan händelseinriktad mänsklig aktivitet som helst så förstår varje tänkande människa att det knappast kan vara hoppet om att saker hela tiden skall hända som fört mig och mina jagande bröder ut i skog och mark.

Min pappa Gustav var klar över vad det hela egentligen handlade om när han tidigt berättade för mig att den bästa jakten i ditt liv var den som just skulle börja.

Stark förväntan, till och med hopp om man så vill, som sedan nästan alltid förvandlas till enbart väntan. Samtidigt den intensiva spänning som finns där hela tiden och enkelt följer av att inom loppet av en sekund så kommer din väntan att vara över.

Jag har jagat under mer än sextio år av mitt liv. På ett foto från det tidiga femtiotalet poserar jag som stolt jägare med mitt första byte. Ute är det sommar, jag har kortbyxor och skrubbade knän, i vänster hand en bössa som är lika lång som jag själv, i höger hand en björktrast som för övrigt är en välsmakande fågel, om någon nu undrar.

Anledningen till att min far lät mig skjuta dem var dock en annan. De gick hårt åt körsbären i vår trädgård och i den värld där min pappa levde var detta skäl nog. Att de också gick att äta var ytterligare ett.

 

Drygt sextio år som jag jagat och självfallet har de år som passerat också påverkat mitt förhållningssätt till själva jakten. För varje år som gått har jag tagit mig närmare och närmare det som är jaktens innersta väsen. Att jakt är väntan.

Som ung var jag en annan. Bytesmedveten, rörlig, till och med på språng för att skynda på det hela. Se till att något äntligen hände. I dag trivs jag gott på den stubbe eller i det skjuttorn där jag satt mig. Jag sitter där och tittar helt enkelt, medan tiden passerar och blodtrycket sjunker.

På gården nere i Sörmland där jag bor finns ett överflöd av vilt. Som mest har jag under en kväll räknat fyra älgar, trettio hjortar, ett tjugotal vildsvin och ett halvdussin rådjur och harar på samma åker. Alla inom ett avstånd på ett par hundra meter från mynningen på min bössa men utan att jag haft minsta tanke på att lyfta min bössa, sikta på någon av dem, trycka av och förgöra den frid som omger mig och det lugn som fyller mitt inre.

Passet där jag sitter är mitt favoritpass när jag vill titta på naturfilm på riktigt. Ett skjuttorn under en gammal ek som av omfånget att döma måste stått där under det senaste halvseklet. Fast ingen korkek trots att jag numera är påtagligt lik tjuren Ferdinand i den där tecknade Disneyfilmen, som ni säkert minns.

En dag när jag går dit kommer jag att också att lämna bössan hemma.

Ingen stor sak i det eftersom det bara vittnar om att jag numera väntar på något annat än att få skjuta ännu ett djur.

Leif GW Persson
Leif GW Persson

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag