Leif GW Persson

Jag ska tala i klarspråk: Hur jävla korkad kan man bli?

Publicerad

När polisen utreder ett dödsfall finns det en grundregel som säger att man skall ”tänka mord till dess motsatsen är bevisad”. 

I fallet Kevin finns dock en mängd oklara omständigheter som man samtidigt tycks ha valt att helt bortse ifrån. 

Kevin kan ha dött på grund av en olyckshändelse, ett vållande som inte handlar om ett uppsåtligt dödligt våld, eller ett mord.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Redan från utredningens inledning tycks man samtidigt ha förutsatt att det är fråga om ett mord. Bland annat med stöd av ett uttalande från rättsläkaren där han slår fast att Kevin blivit kvävd genom ”strypning” med ett ”långsträckt föremål” och utsatts för ett sexuellt våld mot könsdelarna. I sitt allra första utlåtande hävdar han till och med att han sett spår av en anal våldtäkt i form av sperma och bristningar runt ändtarmen.

När sperman sedan visar sig bestå av den glidsalva som sjukhuspersonalen använde när de tog tempen på Kevins döda kropp anpassar han sig till det som möjligen finns kvar, nämligen ett sexuellt våld och en strypning. Vad det konkret handlar om enligt hans eget utlåtande är olika rättsmedicinska iakttagelser som lämnar öppet för ett antal alternativ bland de inledningsvis nämnda men Rolf Sandberg och hans utredare tycks ha köpt hans budskap redan från start. Kevin blev mördad. Punkt. 

Möjligen är detta också en av flera förklaringar till varför de i avgörande stycken fått själva gärningsförloppet om bakfoten. Det gäller både den hävdade brottsplatsen, en flytbrygga belägen cirka trettio meter från den lastpall där man hittade Kevins döda kropp, och den avbrutna trädgren som skulle ha använts för att strypa honom. För att få det hela att gå ihop hamnar de sedan i resonemang som till och med strider mot deras eget utredningsmaterial.

I brist på de vanliga gärningsmännen vid den här typen av brott fastnar man till sist för det minst sannolika alternativet av alla. Två små bröder på fem respektive sju år. Om detta nu är sant är det i så fall första gången i västvärldens kriminalhistoria men eftersom man inte vet om det utgör det inget bekymmer. Sedan blir det däremot mer och mer underligt. Alla uppgifter i polisens förundersökning talar nämligen starkt för att de har alibi för den tidpunkt då Kevin dog. Då befann de sig på en fisketur tillsammans med sina föräldrar och en annan familj som familjen umgicks med. Det tycks man ha löst genom att inte låtsas om saken. 

Om det nu är ett mord som det handlar bortser man också från den mest sannolike gärningsmannen som polisen i så fall har hittat. Den 13-åring som jag skrev om i min förra kolumn. Honom skriver man av i stort sett omgående och med tanke på vad man vet om honom är det beslutet helt obegripligt.

Återstår vid slutet av resan tre omständigheter. Dels en förundersökningsledare, Rolf Sandberg, som i dagliga presskonferenser under drygt två månader lovat att klara upp mordet på Kevin. Dels två småpojkar som alldeles uppenbart inte har en aning om vad ”tant och farbror polisen” hela tiden vill få dem att berätta. Dels det ”detaljerade erkännande” som Sandberg säger sig ha fått från pojkarna som dessutom ”stämmer med allt det polisen vet”.

Tyvärr finns det inte dokumenterat och om det nu finns där ändå kan det i vart fall inte stämma med det faktiska gärningsförloppet som ju polisen tyvärr har missat. För mig återstår därmed en fråga. Jag ska ta den i klarspråk; ”hur jävla korkad kan man bli?” Eller kan det vara så illa att Sandberg medvetet, utan grund och för att rädda sig ur de problem som han själv försatt sig i, pekar ut två oskyldiga barn som mördare?

Den senare frågan skall jag återkomma till i min nästa kolumn.

GW:s spaningstips

Allmän olämplighetsspaning

Den bandyspelande kommissarien Rolf Sandberg, som enligt egen utsago brukade sätta nio straffar av tio under sin tid i Hammarby, hade inte ens bollen mellan hörnflaggorna under sitt korta inhopp som mordutredare. Detta manar i sin tur till eftertanke över den gamla polisiära förtjusningen i att välja idrottstyper till uppgifter som i vart fall kräver en högre IQ än ett dåligt golfhandikapp. Det handlar således inte om ”den ystra leken med det röda nystanet” utan snarare om att använda det gråa som vi alla bär upptill. Oavsett storlek.

 

Kommer-att-tänka-på-spaning

Av skäl som strax kommer att framgå får den bandyspelande kommissarien mig att tänka på en av mina gamla jaktkamrater som jobbade i reklambranschen och en dag fick i uppdrag att utforma texten till en reklamskylt åt en kund som levde av att tillverka just skyltar. Tillsammans enades man om att gå ”pang på rödbetan” och berätta det väsentliga. Namn, adress, telefonnummer och verksamhet. Och i det här fallet ”Olssons skylt” plus det där övriga som krävdes för att etablera affärsmässiga kontakter.

 

Blandad problem- och syltspaning

Så döm om Olssons förvåning när presumtiva kunder sedan började höra av sig för att fråga hur mycket han ville ha för sina lingon, blåbär och hjortronmylta, nu när den tiden av säsongen var inne, och om orsaken till detta betingades av ett enkelt eller delat problem hos reklammakaren och hans kund vill jag lämna osagt. Även om jag på det viset undanhåller själva poängen för den bandyspelande kommissarien och hans andliga jämlikar.

 

Sylt-upp-till-armbågarna-spaning

På tal om andliga likar gick givetvis Göran Lambertz omgående ut och tog den gamla Kevin-utredningen i försvar. Klart att det var fem- och sjuåringen som hade mördat Kevin. Det förstod åtminstone han så fort han blev klar över att hans gamle kamrat minnesakrobaten Sven Å Christianson – precis som i fallet med Thomas Quick – spelat en avgörande roll i utredningen. Ständigt denne Christianson, ständigt denne Lambertz, ständigt ertappade med sylt upp till armbågarna.

Relaterade ämnen
Leif GW Persson
Leif GW Persson

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag