Vad som helst som handlar om brott, utom Anders Eklund, tänker jag och bestämmer mig raskt för att läsa om Stieg Larssons Milleniumtrilogi (Män som hatar kvinnor, 2005, Flickan som lekte med elden, 2006, och Luftslottet som sprängdes, 2007). Ännu en omläsning av Sjöwall - Wahlöös romaner om Martin Beck får anstå till någon dag i höst då regnet piskar mot rutorna i mitt arbetsrum och jakt och fiske inte är att tänka på.
Fast denna dag handlar det om motsatsen till regn och det som gör såväl jakt som fiske helt uteslutna, är en sol utan nåd som sjunde dagen i följd glödgar min sörmländska torva. Trettio grader redan på förmiddagen, min tax Nelson vill inte ta ett steg. Såväl abborre och gädda som gös har uppsökt de svala djuphålorna i Båven och Lockvattnet, och låter sig icke frestas. Vildsvinen har tagit lega längst in i granplanteringarnas djupa skugga. Vägrar visa trynet före nattens mörkaste timma då svalkan äntligen går att lita på samtidigt som det blir becksvart i motståndarens kikarsikte. Och vem har sagt att grisar är dumma djur?

Hög tid att läsa om Larsson tänker jag. En man som jag tyvärr aldrig fick träffa eftersom han dog alldeles för tidigt. Efter vad jag förstått skrev han sina romaner om brott med vänster hand när han inte hade något bättre för sig och som något slags pensionsförsäkring på ålderns höst. Som enligt historien lär ha avsett att skriva tio stycken men bara hann med tre innan liemannen tog honom.
Stieg Larsson är ett litterärt fenomen. Han har ett fullkomligt skamlöst förhållningssätt till de historier han berättar. De mest osannolika händelser och personer redovisas med närmast kameral noggrannhet, en starkt dokumentär grundton och allt och alla omfattas de av författarens varmt klappande hjärta. När det gäller att skapa spänning och underhållning - det som är genrens trosbekännelse - har han få jämlikar och knappast någon överman i Sverige.

Läsarnas kärlek blev hans belöning och i en kommersiell mening intar han en särställning. Jämfört med Stieg Larsson är alla vi andra "bästsäljare" vanliga stympare; Guillou, Läckberg, Marklund, Nesser, Persson, till och med Mankell. Flera av oss har visserligen sålt fler böcker än Larsson men ingen har gjort det på så kort tid, på bara tre romaner och vare sig i Sverige eller utomlands.

En framgångssaga i rosenrött som tyvärr har ett mycket sorgligt slut. När debutromanen kom ut var Larsson död sedan ett år tillbaka. Femton år före den ålderdom som samma romaner skulle trygga för honom och den kvinna som han levt tillsammans med sedan han fyllde arton år. Ingen dålig pensionsförsäkring. Till dags dato har hans böcker dragit in hundra miljoner kronor. Mer lär dessutom komma och så långt gott och väl om det inte vore för slutet.

Journalisten och människan Stieg Larsson var djupt engagerad i en livslång kamp mot både stora och små orättvisor. Överst på hans och sambons agenda den kamp som de förde mot främlingsfientlighet och högerextremism. Att skriva ett testamente blev däremot aldrig av och den tänkta pensionsförsäkringen hamnade hos hans pappa och bror som han nästan aldrig hade träffat i vuxen ålder och som han i allt övrigt hade föga gemensamt med. Livskamraten och sambon fick däremot nöja sig med Stiegs halva av deras lilla gemensamma bostadsrätt. Låt vara att det satt långt inne och hennes svärfar och svåger in spe kämpade i det längsta för att komma över även den.

Tre av de mest spännande och underhållande romaner om brott som skrivits här i landet. En högt begåvad författare som tillika verkar ha varit en god människa, vilket författare sällan är. Ett efterspel som är så olustigt att inte ens Stieg Larsson själv hade kunnat hitta på det. Och vad är det som får mig att vilja ryta åt hans far och bror att de skall bete sig som folk så att Stieg slipper skämmas för dem?