Den stora nyheten denna vecka i den del av Sörmland där jag numera bor är att traktens ännu större son, Göran Persson, ”kraftigt ökat sitt markinnehav” på Sveriges numera mest kända ”herrgård”. För övrigt en ökning med ”hela femtio procent på bara något år”. Detta enligt traktens mediala sagesmän och alla andra också som har en trut som låter sig öppnas och stängas tillräckligt fort. Den intensitet med vilken frågan diskuteras antyder samtidigt att här ligger en hund begraven som inte enkelt låter sig mätas i antal hektar.
Görans Perssons gård är på knappt 300 hektar efter det senaste köpet. Mätt med sörmländska mått en genomsnittlig jordbruksfastighet. Huset där han bor är även det högst normalt sett till standard, boendeyta, och enligt den klassiska formeln på en kvadratmeter per hektar. Jämfört med godsen och slotten i det omgivande grevebältet är den Perssonska egendomen närmast att jämföra med de ”undantag” där jordägaradeln i alla tider stoppat undan mindre bemedlade släktingar och mer gynnade anställda.

Persson och hans hustru – som för övrigt äger hälften men genomgående avfärdas i en bisats – har köpt sin gård för pengar som de sparat och lånat och det var först sent i livet som de fick råd att göra det. I deras närområde finns egendomar som är tio, tjugo, trettio, mer än hundra gånger så stora och som alla har det gemensamt att de gått i arv sedan generationer. Gods och gårdar där ägarna hade en hel guldservis instoppad i munnen när de för första gången slog upp sina blåa ögon.
Enkelt och sammanfattningsvis handlar detta om något annat. Om Göran Perssons person. Arbetarunge och socialdemokrat sedan småskolan som genomfört den fulländade klassresan. För missunnsamma i alla länder och tider handlar det om den brännande ideologiska frågan om sådana som han ska ha rätt att tjäna några pengar över huvud taget eller ens leva ett bättre liv än det som hans föräldrar levde. Om den Kungliga Svenska Avundsjukan – som aldrig varit särskilt Kunglig – eller den Jantelag som alltid varit mer svensk än norsk. Och var det inte till och med så att socialdemokraterna förlorade regeringsmakten på grund av Görans herrgårdsköp?

Visst, det kan i vart fall inte uteslutas. Även inom den socialdemokratiska väljarkåren finns det säkert tillräckligt många medlemmar som lämnar en hel del övrigt att önska i en intellektuell och mänsklig mening. Att man som socialdemokrat också skulle ha avsagt sig personlig ekonomisk framgång står det däremot inte en stavelse om i det partiprogram som man som rättrogen skrivit på och förväntas känna till. Att formerna för det sätt på vilket man gör det väl tål att diskuteras är något helt annat.
I den meningen är också Göran Perssons herrgårdsinköp helt invändningsfritt även i en socialdemokratisk mening. Själv är jag till och med en så dålig människa att jag kan se en radikal poäng med det. En påminnelse från en där nere, en knäpp på näsan på alla där uppe.

Jag känner Göran Persson. Sedan en tid bor vi också grannar. Jag tror ingen av oss är oreserverat förtjust i den andre men vi har vuxit på samma stam och på samma sätt och vi är tillräckligt lika för att i skarpt läge förstå var vi har våra kamrater. När jag skriver detta kan jag se honom framför mig. Stadigt förankrad i den sörmländska mylla som han numera äger, säker i sig själv, brett leende och med de sluga ögonen riktade mot något ännu icke materialiserat förvärv på andra sidan av hans markgräns.
Jag tror inte ens att han grämer sig en sekund över att hans anfader inte fick göra samma karriär för 300 år sedan. Att han inte fötts som den tolfte greven von Personstierna och slagit upp ögonen på ett gods som varit tio, tjugo, trettio, eller kanske till och med hundra gånger större än den egendom som han numera förvärvat genom hårt och eget arbete.
Låt vara att fanskapet hade den dåliga smaken att vara sosse från födseln och till och med bli statsminister i den Kungliga Avundsjukans Sverige.

Gösspaning
1. Pilkar gös i Båven tillsammans med två likasinnade. Får fem gösar och en gädda. Äter medförd matsäck och blir femtio år yngre på kuppen.

Gösspaning
2. Väl hemkommen visar jag fångsten för kvinnan i mitt liv.
– Jag fick den största, säger jag av någon anledning.
– Du är sååå duktig, svarar hon.
Vad fan är det hon säger, tänker jag. Den var ju faktiskt störst, klart störst.

Gösspaning
3. Filéad, icke ett ben, pinfärsk. Salt och peppar, panerad i vetemjöl och ströbröd. Steks gyllenbrun i het panna med hälften olja, hälften smör och så fort smöret tystnat lägger jag i filéerna, vänder dem och slår av värmen. Serveras med färskpotatis, lite finklippt dill för färgens skull, citron och några droppar brynt smör.
– Himmelskt, konstaterar hustrun.
– Jag vet, svarar jag. Gös är som bäst när den ligger väl över kilot. Fast det är väl inget större fel på de mindre heller, tillägger jag generöst och med tanke på både hustrun och mina kamrater.