I en demokrati och rättsstat skall ingen kunna åtalas och dömas ohörd och det är också därför som offentlighetsprincipen har en avgörande betydelse för vår rättssäkerhet. Undantag finns givetvis och måste till. Mänskliga konflikter är sällan enkla och de som finner vägen till domstolen ofta svåra. Det är också därför som vi tvingats till undantag från huvudregeln om offentlighet och för vissa av dessa anses offrets krav på sekretess väga tyngre än den åtalades krav på öppenhet. Som vid sexuella övergrepp och i målet mot Hagamannen där rätten omgående beslutar att målet skall föras bakom "lyckta" dörrar. Dessa undantag medför samtidigt risker och många av de mest upprörande rättsövergreppen på senare år - där oskyldiga dömts till långa fängelsestraff - har inträffat just vid sådana mål. Rättegången mot Hagamannen avser ett av de mest uppmärksammade rättsfallen här i landet under efter-krigstiden. Samtidigt kan jag inte påminna mig något större brott där vi vet så lite om vad som faktiskt hänt under polisens jakt på gärningsmannen och vad som händer just nu bakom de stängda dörrarna till tingsrätten i Umeå. Den förundersökning som polis och åklagare lagt fram är totalt innehållslös i en saklig mening. Den stora frågan är i stället vad de hållit på med under alla dessa år och hur de egentligen har skött sitt jobb. Och vad själva rättegången beträffar har hans advokat berättat att Hagamannen bett offren om ursäkt och att han haft "tårar i ögonen" när han gjort det. Är det bara jag som inte blir förvånad över hans känsliga själ? Polis och åklagare har på senare blivit allt mer framgångsrika med att lägga sitt arbete under sekretess och det genomgående argumentet är att man gör det för att "skydda offren". Det andra tunga skälet för att hemlighålla vad man hållit på med nämns däremot aldrig. Nämligen att man gör det för skydda sig själv, för att undvika kritisk granskning, och att frestelsen att göra det ökar ju sämre man lyckats med sin uppgift. Alltför många av de mest sanslösa förundersökningar som jag tagit del av på senare år har varit av just det slaget. Utredningar där varje tänkande människa haft anledning att oroa sig för polisens och åklagarens bristande yrkeskunskaper, förmåga till kritiskt tänkande och avsaknad av vanligt sunt förnuft. Jag ligger inte sömnlös för Hagamannens skull. Han kommer att dömas för i vart fall flertalet av de gärningar som han begått och jag är förhärdad nog att tycka att detta är både rätt och rimligt. Det som oroar mig är annat och det som stör min sinnesfrid mest är när missbruket av sekretessen skadar allas våra krav på rättssäkerhet, lika väl som den vanlige medborgaren och ytterst de enskilda offren vid de brott som vi talar om. I fallet med Hagamannen har vi redan sett ett flertal exempel på hur polis och åklagare lagt sten på offrens börda. Det finns således starka skäl som talar för att en normalt fungerande polis borde ha gripit honom betydligt tidigare och att många av hans offer blev det i onödan. Tre av de brott han misstänkts för har hunnit preskriberas och i ett av de där han åtalats har polisen "råkat förstöra" den tekniska bevisningen mot honom. Märkligt nog lär just detta brott vara det enda som Hagamannen förnekar och skulle han vinna framgång med det kan hans offer också säga adjö till skadeståndet. Åklagaren tycker att detta är "olyckligt" men tycks i övrigt höjd över snöda ekonomiska överväganden som att till exempel begära kvarstad på gärningsmannens tillgångar för att säkra offrens krav på skadestånd. Hon hade sitt "fokus på annat håll". Nu blir det vi skattebetalare som får stå för även den delen av notan men med tanke på att polisutredningen, mellan tummen och pekfingret och väsentligen i onödan, kostat närmare femtio miljoner så kan det väl vara strunt samma. Brottsoffrens lidanden är felräkningspengar i sammanhang som detta. Mörkret sänker sig över Hagamannen, hans offer och hans gärningar och sekretesstämpeln är lagstiftarens gåva till de enklaste av rättvisans tjänare. Spåren förskräcker och försvinner i dunklet där framme. Får vi be om fullständig tystnad.