På en parkbänk i Stockholm sitter en sliten femtioplussare med en väska och en starköl strategiskt placerade på armlängds avstånd. Han har flint över större delen av huvudet, men på sidorna långt hår som står ut i gråvita lockar.
Jag tänker att han ser ut som en poet eller professor, eller åtminstone som schablonbilden av en poet eller professor. En Göran Greider. En professor Kalkyl i Tintin.
En gång betydde han något särskilt för någon. Kanske gör han det fortfarande. Kunde han ha varit jag? Hur vet vi vart livet för oss? En arbetarklassunge från Västerbotten utan högre utbildning och med en alkoholiserad pappa... om jag inte hade hittat skrivandet, både som uttryck och försörjning... vad hade hänt? "No plan B", som Van Morrison uttrycker det.
Hur det är att leva på gatan, att söka värme i en trappuppgång och gemenskap på en parkbänk vet jag inget om. Men tecknen är starka nu, jag mår illa av det: alldeles för många går utan jobb, tvingas söka socialbidrag, blir hemlösa.
Och i andra änden: alla dessa svenska skattemiljoner som hamnar i Jersey eller på Caymanöarna, myndigheter som festar för miljoner och bryter mot lagar och regler för att berika sig själva, bankdirektörer som får 79 procents lönelyft.
En ironisk Ulf Lundell sjunger om detta i låten "79%" på nya albumet "Rent förbannat": "Det går som tåget, vi kör så det ryker, det är under rådande omständigheter rimligt, jag är värd det..."
Ska vi skratta eller gråta åt det moderata kommunalrådet i Skåne som har låtit göra en muralmålning för 600 000 kronor av sig själv som romersk legionär och sin kompis finansmannen som 1600-talskung? Det säger mycket om självbilden hos de styrande.
Ulf Lundell ritade en gång mig som streckgubbe med ett rykande vapen i handen och ställde ut teckningen på galleri. Men nu håller han i pistolen. Och som det ryker.
Jag har inte hört så arga och samhällskritiska texter sedan... någonsin.
Medan Mikael Wiehe leende sitter och klappar händerna åt Tomas Ledin i "Så ska det låta" och Nationalteaterns "Kolla kolla" har sålts som signaturmelodi för ett elektronikföretag har Ulf Lundell vässat sin politiska penna.
Han undrar om vi är lyckliga nu... nu när vi har rätt att välja vilka bluffmakare vi vill: "Frihet och ansvar, men alla vet att om girigheten får härja fritt förgiftar den land efter land".
Tiotusentals människor går ut i våldsamma demonstrationer i Grekland och Spanien.
Ekonomin är i kris. Ingen kan säga vad som ska hända.
Samtidigt gömmer världens allra rikaste sjukt stora summor i skatteparadis, mellan 140 och 220 BILJONER kronor, enligt en rapport från den brittiska Tax Justice Network.
Ulf Lundell sjunger att allt han ser är rå girighet och vulgär kommersialism: "Ingen är så rik att han inte vill ha mer". Han beskriver "den moderata komplotten", där brotten är preskriberade innan de begås. Han beskriver socialdemokratens klassresa: först öppna mottagning för flyktingbarn för att sedan sälja "hela skiten för tvåhundra miljoner till ett riskkapitalbolag".
Vi behöver en rosenrasande Ulf Lundell, en poet som knyter näven och aldrig dansar tango i tv, en grinig gubbe som säger ifrån, som tycker att vi borde kunna bättre än att bara hålla de svagaste i schack. Vi behöver en rättvisare värld, innan hela romarriket faller sönder och samman. Innan skiten vinner.
