Jag kör bil på vänster sida. Gatan jag rullar på i centrala Stockholm är enkelriktad och jag ska svänga vänster. En bil svänger runt hörnet och kör rakt emot mig, mot enkelriktningen. Jag bromsar in och blinkar med helljuset, styr över på höger sida och stannar.
Den andra bilen stannar också, rutor vevas ned och en medelålders man med högrött ansikte skriker: "Vilken jävla sida kör du på egentligen? Idiot!". Jag hinner knappt svara "Men det är enkelriktat" innan han blåser i väg. Mot enkelriktningen. Mot nya djärva mål.
Hans utbrott påminner om de många anonyma kommentarerna på internet: snabbt, ogenomtänkt, självsäkert och rakt igenom felaktigt. Det enda som saknas är att han efter min replik skulle ha beskyllt mig för att vara "politiskt korrekt" för att jag följde trafikreglerna. Eller ropat "kom ut i verkligheten!".
En rad incidenter den senaste tiden har fått mig att undra om hatet och ignoransen som präglat kommentarfält och nätforum i många år har flyttat ut på gator och torg.
En tonårstjej ska inte behöva tolerera att en kostymsnubbe utan anledning, mitt på ljusa dan, säger "Din lilla hora" till henne. En kvinna jag känner blir verbalt attackerad av en blond, välklädd dam, som vänder sig om på gatan, svingar NK-kassen och säger: "Jag hoppas du får cancer!".
Jag ser på Facebook att en annan bekant, också kvinna, på promenad från Solna centrum får höra av en man som hon passerar: "Du kan gå någon annanstans, jävla horfitta" . På webben läser jag om en kvinnlig journalist som förra veckan kallats "hora" och "slampa" av en taxichaufför på ett av de stora taxibolagen.
Dessa hatare - är de människor med psykiska störningar? Allihopa? Eller har samhällsklimatet på något skruvat sätt ändrats så att vem som helst kan skrika vad som helst offentligt i dag? Jag har de senaste decennierna bott i Stockholm, Los Angeles och New York och aldrig tidigare upplevt verbala påhopp av okända människor.
När man som journalist uttrycker åsikter eller beskriver skeenden i samhället är reaktioner och kommentarer förväntade. De kan också tillföra något. En ny vinkel, en korrigering, en annan synpunkt.
Andra innehåller bara främlingsförakt, kvinnofientlighet och förtäckta eller öppna hot. Många mediesajter har tvingats ta kontroll över kommentarerna på olika sätt. Men rasismen och kvinnohatet lever otyglat vidare på mindre nogräknade sajter och uppenbarligen på gatan.
När den pensionerade sportkommentatorn Bosse Hansson vid flera tillfällen i en radiosändning använde uttrycket "svartingar" om AIK-spelare med mörk hudfärg reagerade Solnaklubben märkligt. Bosse Hansson är portad från pressläktaren, men "han är välkommen på de övriga läktarna", som klubbens vd Thomas Edselius säger.
Vad sänder vi ut för budskap med det? Att bara man håller till i klacken är det okej att skrika rasistiska smädelser?
Det är bara ord, säger några. Men språket vi använder påverkar oss och vår omgivning oerhört mycket. Särskilt i dessa tider med ett ständigt flöde av nyheter, statusuppdateringar, bloggar, sms, chattar och andra typer av social samverkan över nätet. Vad vi säger och hur vi säger det påverkar våra värderingar och hur vår samtid utformas. Yttrandefrihet innebär också ansvar.
Vem vill ha ett samhälle där det är accepterat att skrika "horfitta" på trottoaren? Eller gasta "svarting" på fotbollsläktaren?
