Lars Lindström

'Searching for Sugar Man' höll på att dö som filmprojekt redan från start

Publicerad

En Oscar och sex Guldbaggar kan det bli till den svenska dokumentären "Searching for Sugar Man", berättelsen om ett par sydafrikaner som hittar en sångare de trodde var död. Men det slutar inte där. Det finns fler berättelser, utanför filmen. Om varför huvudpersonen Sixto Rodriguez var rädd för svenskar. Om hur nära det var att filmen inte blev färdig. Om pengarnas väg.

Regissören Malik Bendjelloul är en diplomat. Men jag såg att det blixtrade i hans ögon när vi satt på den där uteserveringen i Göteborg under Way out west i augusti förra året och filmen hade haft svensk premiär och hyllats och han berättade om sina vedermödor.

Han har sparat mejlen från Svenska filminstitutet. Ett av dem sa att filmen var för dålig för att han skulle få den miljon som utlovats för att kunna animera, klippa och göra musik. "Searching for Sugar man" dög inte att visas på bio, tyckte ­institutet.

Det omdömet kan bli lika klassiskt som när skivbolaget Decca i januari 1962 nobbade Beatles med motiveringen att gitarrgrupper var på väg ut.

I januari 2011 gav Malik Bendjelloul upp. Han hade redan jobbat i tre år utan lön. Men efter att ha sovit på saken satte han sig vid köksbordet och började göra animationer med blyertspenna. Han som inte ens var särskilt bra på att teckna. Han köpte ett billigt datorprogram och komponerade filmmusik. Fick han inga pengar för att anlita proffs fick han göra jobbet själv.

Till sist klippte han filmen på egen hand. Den skickades till amerikanska Sundancefestivalen i en kopia som regissören ansåg vara en skiss till en riktig film. I januari 2012, ett år efter att filmen varit nära att begravas för alltid, fick den både publikens pris för bästa internationella dokumentär och det speciella jurypriset på Sundance.

Då vände sig Malik Bendjelloul till Svenska film­institutet och undrade ödmjukt om han inte kunde få stöd för att marknadsföra sin nu prisbelönta film. Svaret blev att det är så många filmer som får priser. Så... nej.

 

Men efter regissörens kontakt med en svensk finansman som lovade hjälpa till ändrade plötsligt Svenska filminstitutet sin inställning och pytsade i mars förra året in 2,3 miljoner kronor.

Hur allt detta hänger ihop är värt en egen utredande dokumentär. Nu skryter Svenska filminstitutet om filmen. Fattas bara annat. Ett verk som filmkonsulenterna inte tyckte var värt att visas på bio blir den första svenska dokumentär som Oscarnomineras sedan 1972. Tjoho, vad vi är bra!

"Searching for Sugar Man" höll på att dö som filmprojekt redan från start. Anledningen är en annan historia, också värd en egen dokumentär: skandalen i Sydafrika 1999. Svenska regeringen, UD och PR-byrån Rikta skulle marknadsföra Sverige och eventuellt sälja Jasplan i Sydafrika.

 

Dr Alban, Uno Svenningsson och andra artister flögs till Johannesburg och spelade på en arena som rymde 25 000. Det kom tre betalande: två svenska turister och en (1) sydafrikan.

Den ökände arrangören ­Magnus Eriksson med en lång rad ­konkurser bakom sig - som UD obegripligt nog anlitat - sa i en kommentar att "en är bättre än ingen alls".

I detta ingick också en spelning med den i Sydafrika då återuppståndne sångaren Rodriguez. Men han fick inte sitt gage, och var därför mycket negativ till den här svenska filmaren som nu ville göra en dokumentär om honom. Han litade inte på svenskar. Som tur var ändrade han inställning.

Nu väntar vi på dokumentären om vart pengarna som Rodriguez tjänade på 70-talet tog vägen. Fast jag har hört av Svenska filminstitutet att dokumentärer är på väg ut.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida