En modfälld måndag i Stjärnsund, samhället som ligger så bildskönt placerat kring en slingrande väg vid sjön Grycken i Dalarna.
Efter en veckas intensiva spaningar gick luften ur samhället när beskedet kom, det alla anat men ingen velat säga högt. Engla är död, Englas mördare har erkänt, Englas kropp har hittats på en ödslig väg i Gästrikland.
Inga skallgångskedjor befolkar skogarna kring Stjärnsund längre. Fotbollsplanen där Engla lirade och lekte de sista timmarna av sitt liv är övergiven. Vägen blänker av ett lätt regn. Isen har släppt på sjön och måsarna skriker. Nästan inte en själ går utanför knuten.
Göran Norström och hans hustru Kia flyttade hit efter många år i Stockholm, och bor sedan nio år i ett vackert gammalt trähus, helt nära vattnet. De kände Engla och hennes familj mycket väl, och Göran har varje dag gått med i skallgångskedjorna.
I dag hänger flaggan utanför deras hus på halv stång och Göran och Kia Norström känner maktlöshet och ilska. Den är inte svår att förstå. Den delas av många människor som har brytt sig om Englas öde.

Kia Norström är lärare, hon växte upp i Stjärnsund och har haft sin släkt här "sedan 300 år tillbaka". Hon har svårt att hålla känslorna tillbaka:
- Jag brukar säga att vi har haft en sådan tur att vi fick komma hit, till himmelriket, innan vi dör. Nu känns det som om vi har hamnat i helvetet.
Några kilometer därifrån, i dikeskanten och en bit in i skogen bortom platsen där Engla försvann, letar polismän efter flickans mobiltelefon, förmodligen kastad ur den röda Saaben av mördaren. Trots metalldetektor och hundar blir sökandet utan resultat denna missmodiga måndag.
Ett fint porträtt av en leende Engla där hon sitter med ett stort saftglas framför sig står inramat på ett bord i kondoleansrummet på kursgården Fridhem. Ljus är tända, kuddar ligger på golvet, någon har skrivit att solen ska värma hennes kind och rummet är alldeles stilla och tomt på människor.

Englas mamma Carina arbetar som föreståndare på Fridhem, men hon är inte här i dag, hon har annat att tänka på. När vi går ut ser jag ett anslag med instruktioner vid ytterdörren: "om Carina inte är här" och "personer att ringa när larmet går".
När larmet gick om Englas försvinnande var det redan för sent, den 42-årige lastbilschauffören tog sig rätten att stjäla Engla från hennes familj, bara några minuter hemifrån, och förde henne snabbt till en plats där ingen tioåring förtjänar att vara.
I kyrkan, måndag kväll, efter att klockorna har ringt färdigt, säger prästen Niklas Lång till sin församling:
- Vi kommer aldrig förstå varför Engla aldrig kommer tillbaka till oss.
Där framme i koret är ljusen tända, och fler tänds medan församlingen sjunger att "du omsluter mig på alla sidor och håller mig i min hand", och på ett papper har Sonja, 3 år, ritat Engla som ängel.
För oss andra går livet vidare. Jag tänker plötsligt på texten på en t-shirt jag såg när jag kom till Stjärnsund för en vecka sedan: "The future will be whatever we make it".