"I am not a sinner, nor a saint" sjunger han med Alcazar.
Han är ingen syndare, eller något helgon.
Han är Andreas Lundstedt, och han förtjänar stor respekt.
Att gå och vänta på resultatet av testet måste ha varit en fruktansvärd pärs för Andreas Lundstedt. Först en vecka i ovisshet, och sedan över telefon få veta att du drabbats av en så allvarlig sjukdom som hiv.
Den detaljen i Andreas Lundstedts berättelse är upprörande. Tyvärr är det inte helt ovanligt att går till så, även när det gäller andra svåra sjukdomsbesked. För några år sedan konstaterade socialstyrelsen att mer än var tionde som drabbas av cancer får den informationen över telefon.
Allt började gå i slow motion för Andreas Lundstedt när han fick testsvaren, i telefonen på väg till ett gympass.
Det är ett avgörande ögonblick för honom. Alla reagerar olika på en kris. En del får ångest, går ned i en depression.
Andreas Lundstedt säger att han blev stark, direkt, och tänkte att det här ska han slå, det här ska inte knäcka honom.
Att han nu, i ett annat avgörande ögonblick, väljer att göra sin sjukdom offentlig visar på en ännu större auktoritet i hans sätt att vara.
Det borde förstås inte vara förknippat med någon skam att berätta att du smittats av hiv-viruset. Men det är det. Fortfarande är det tabubelagt, två decennier efter modeskaparen Sighsten Herrgårds beslut att ge hiv och aids ett svenskt fejs.
Han skulle skaka på huvudet och muttra om han visste hur mycket okunskap som fortfarande finns om hiv.
Kampen mot ett virus, som ännu år 2007 framkallar så mycket osäkerhet, rädsla, fördomar och skam, behöver en Andreas Lundstedt, behöver människan bakom eller snarare människan framför sjukdomen.
I dag smittas ytterligare 6 800 människor världen över av hiv-
viruset. Varje dag är det så. I Sverige finns omkring 4 000 hiv-positiva, en ganska låg siffra jämfört med andra europeiska länder.
Vi måste komma ihåg att hiv och aids, om man tittar globalt, är en sjukdom som främst drabbar fattiga, lågutbildade människor. Inte stjärnor i underhållningsbranschen.
Att Andreas Lundstedt blir offentlig med sin sjukdom kan förstås förstärka myten av hiv som en homosjukdom, även om många förhoppningsvis vet bättre i dag. Av de nyupptäckta fallen i Sverige under förra året var det dubbelt så många som hade smittats heterosexuellt.
Nu tror jag inte att Andreas Lundstedt går ut med det här för att bli en profil i kampen mot hivepidemin, utan helt enkelt för att han själv känner ett behov av att göra det.
Som Alcazar sjöng i melodifestivalen för två år sedan:
”Then open up your heart
Show us who you are
To become an Alcastar”.
Jag tror bestämt att Andreas Lundstedt gör alldeles rätt, ur både personlig och offentlig synvinkel, och att han från sina fans och alla förnuftiga människor möts av uppskattning och sympati för sitt mod.