Först tänkte jag skriva om det orimliga i att Sverige inte har någon båtskatt. Sedan kom hösten över mig. Utanför reflekteras trafikljusen i den regnvåta asfalten. Inuti mig flimrar dagarna förbi.
I en spiraltrappa av järn som leder ned till ett offentligt garage ligger ett rött lönnlöv, som med vindens hjälp har lyckats ta sig in. Jag fäster det intill en lampa så att det lyser vackert när man går förbi.
Jag är på väg till tandläkaren och kommer oskadd därifrån: inga hål. Inför den långa vintern ska allt renoveras. Bilen meddelar att den vill in på service varje gång den startas. Hustrun och jag har gått igenom en två veckors avgiftning på nötter och bovetegröt. Och min frisör har gett mig nio millimeter snagg i nacke och på sidorna. "Short back 'n' sides", som Ian Hunter kallade en soloplatta när vi var unga och fortfarande kunde ha lugg.
Hösten är en märklig tid, en tid för omstart och nya tag och samtidigt så vemodig, så full av natur som byter skepnad och liv som skrumpnar.
Hustrun städar i lådorna i skrubben under trappan i timmerhuset i Roslagen och hittar breven från sin bästa vän som dog i cancer innan hon hann bli vuxen. Sonen har nyligen hastigt förlorat en skolkamrat i den förbannade leukemin. Dottern berättar att en kompis har fått en stor cysta i huvudet.
Själv tänker jag på Susanne, som var min vän på den tiden jag kunde ha lugg. Hon fick Hodgkins sjukdom, cancer i lymfsystemet. Hon såg så cool ut med rakat huvud, ung och vacker och ändå så sjuk. Efter några års kamp kom beskedet att hon var fri, cancern var besegrad och Susanne ordnade fest för att fira segern.
Sedan gick inte lång tid innan hon var borta. Jag har alltid funderat över om Susanne verkligen blev friskförklarad eller om det var tvärtom, att hon hade fått veta att möjligheten att överleva var borta. Att hon ville ta farväl av alla sina vänner med ett leende.
Så går tankarna mellan liv och död. Som om årstiden inte var tillräckligt melankolisk i sig. Jag huttrar till, fast jag är inomhus. En obehaglig känsla växer sig starkare för varje höst: att tiden passerar för snabbt. Runt fönster och dörrar häftar jag fast långa remsor av tätningslist av hundra procent svensk ull, som förr i världen, för att hålla kylan ute.
Vid den gistna bryggan, dold av hög vass, ligger båten och gungar.
Jag inser att vi knappt har varit ute på fjärden i sommar. Det är en gammal aluminiumbåt, den kräver inte mycket underhåll, men den ska upp och rengöras, motorn ska servas och båten ska in under tak.
Någon båtskatt har vi inte betalat. Av den underliga anledningen att man inte behöver. Den som passerar vilken brygga eller marina som helst kan räkna miljonerna som ligger där. Lyxiga segelbåtar, högteknologiska fartvidunder.
Av ungefär en miljon fritidsbåtar i Sverige är 25 000 båtar värda 600 000 kronor eller mer. 6 000 av dem är värda mer än två miljoner.
Fordonsskatten för en normalstor husbil är i dag 7 900 kronor om året. Det vore en rimlig skatt för ägarna till stora båtar också. Bara lyxbåtarna skulle ge oss nästan 200 miljoner kronor om året. Till att förbättra båtmiljön längs våra kuster, till exempel.
Jag pumpar ut regnvattnet som har samlats i aktern och lovar mig själv att jag måste åka ut på fjärden oftare nästa sommar.
En miljon fritidsbåtar ... vilket fantastiskt land vi lever i.
