Janne Josefssons uppdrag för Sveriges Television är att granska den kontroversielle konstnären Lars Vilks.
Men vilket som är Lars Vilks uppdrag är alltjämt oklart.
Det borde vara något mer än att få en hel konferens av muslimhatare i New York på gott humör.
Ingen kan påstå att onsdagens "Uppdrag granskning" i SVT löste gåtan Lars Vilks och fick oss att förstå hans bevekelsegrunder.
Den svenske konstnären kör en lättsam show på ett möte med organisationen Sion (Stop Islamization of Nations) i New York. Han får muslimhatarna att vika sig dubbla av skratt. De garvar både åt hans skämtteckningar av Muhammed som rondellhund och åt hans drift med de två bröder som försökte bränna ned konstnärens hus och glömde jackor, nycklar, körkort och bankkort på brottsplatsen.
Lars Vilks framträdande kommer efter hatiska talare som säger att muslimerna förökar sig som råttor och att islam är en sjukdom som sprider sig över världen. Därför är det svårt att skratta med. Stämningen är obehaglig.
Bäst sammanfattas alltihop av Janne Josefsson själv. Han som har åkt med Lars Vilks till New York, bott på samma hotell, varit på samma cocktailparty och åkt i samma taxi som den mordhotade konstnären. Med frustration i rösten säger den rutinerade grävaren:
– Jag blir inte klok på karln.
Fast en pusselbit i mysteriet Vilks får vi trots allt. Konstnären försvarade i förväg sitt beslut att åka till den antimuslimska konferensen med att säga att han till och med skulle ha accepterat en inbjudan av Ku Klux Klan. Då blev grundaren av Sion, Pamela Geller, jättesur och drog tillbaka sin inbjudan.
När han sitter i bilen på väg till flygplatsen berättar Vilks för "Uppdrag granskning" att han därför formulerat om sin text i enlighet med vad Pamela Geller har krävt. Han är tvungen att säga något positivt om Sion.
– Hon var verkligen "pissed off". Så jag förstod att vi måste smörja på ordentligt, säger han.
Jaha.
Så lite står alltså Lars Vilks upp för yttrandefriheten.
När det gäller rätten att uttrycka sig kränkande om islam, rätten att undersöka konstens gränser åt DET hållet är Lars Vilks benhård. Han sätter rentav sitt eget liv på spel. Han offrar ALLT för yttrandefriheten.
Men det räcker alltså med hotet om en inställd New York-resa för att han ska vika sig för den högerextrema falangen, be om ursäkt för jämförelsen med Ku Klux Klan och tvinga sig själv säga något smickrande om Sion.
Så utomordentligt ryggradslöst. Han säljer sin konstnärliga integritet, sin rätt att uttrycka sig, för ett par nätter på lyxhotell på Manhattan. Kanske kom vi där en liten bit närmare sanningen om Lars Vilks.
