Det här är rättegången ingen vill ha. Läkarkåren, juridikprofessorer, politiker, till och med filosofer - rader av viktiga personer har uttalat sig om hur onödig den är.
Bara detta faktum gör att det känns helt rätt att dra fallet till rätten.
Här är ett annat skäl: Lilla Linnea fick en dödande dos tiopental som ingen har gett henne.
Tre år har det tagit innan vi till sist sitter här i Solna tingsrätt och möjligtvis ska få veta om den 57-åriga barnläkaren har gett en döende baby en dräpande dos narkosmedel i samband med att respiratorn stängdes av.
Om det hade varit rätt att ge Linnea tiopental i denna mängd hade vi vetat vem som gjorde det redan för tre år sedan.
Åklagaren påpekar - och det tycker jag är ett viktigt påpekande - att fallet inte handlar om att ge smärtlindring i livets slutskede. Det fanns ingen anledning att ge narkosmedel till Linnea, och det är naturligtvis därför ingen medger att de gett henne det eller någon journal visar att hon fått det.
I polisförhör har barnläkaren sagt att hon hade tiopental blandat och klart på medicinbordet.
Rätten får se en lista med ett 20-tal läkemedel som gavs till flickan innan hon dog; tiopental finns inte med.
Hade det handlat om laglig smärtlindring i livets slutskede hade den ansvariga kunnat säga: Ja, jag tillförde detta i denna mängd för att minska lidandet hos en patient som skulle dö.
Men den som har gjort detta, och enligt åklagaren är det barnläkaren, vet att det är fel, att åtgärden inte följer vare sig moraliska eller juridiska regler. Det är därför Linneas kropp har extremt hög koncentration av den tiopental som ingen har gett henne.
Barnläkarens advokat Björn Hurtig menar att proven som tagits är ogiltiga, att vittnesmålen mot läkaren inte går att lita på, att tiopental inte ens behöver vara dödsorsaken.
Med ryggen mot oss sitter flickans föräldrar; unga, behärskade, sorgsna, ibland viskande till varandra. När åklagaren visar en bild av Linnea på sjukhuset börjar mamman stillsamt gråta.
Linneas föräldrar har inte ställt frågan om barnläkaren förgiftade deras baby. De polisanmälde för att de ville veta hur deras dotter blev felbehandlad i ett tidigare skede, varför hon fick hjärnskador och varför hennes tillstånd förvärrades trots läkarnas insatser. Det lär inte den här rättegången ge svar på. Kanske inte heller på frågan om vem som höll i sprutan.
Men åtalet har riktat ljuset på dödshjälp, och gett oss en intressant studie i hur läkarkåren reagerar när deras etik ifrågasätts.
Detta är viktigt: Läkares agerande i livets slutskede kan inte stå över all granskning, även om de gärna skulle vilja det. Vi vill veta vem som gav Linnea sprutan.
Om nu barnläkaren har injicerat medlet i den sjuka, döende babyn - varför?
Ett skäl kan vara dåligt samvete för att Linnea felbehandlats av sjukhuset. När dödsförloppet blev långt och utdraget ville hon lindra föräldrarnas lidande. Eller för att klockan var tio på kvällen en ledig lördag och hon inte orkade längre.
Att detta är ett speciellt rätts- fall ser vi på att den åtalade barnläkaren får dölja sitt ansikte med en stor svart sjal.
Det skulle aldrig ha tillåtits om hon hade varit en simpel småtjuv eller knarkare. Jag har sett åtalade mördare som försökt hålla häktesfilten över huvudet och har tvingats ta ned den. Tillåter Solna tingsrätt en åtalad klottrare med rånarluva? Skulle en muslim få bära burka?
I morgon ska barnläkaren utan ansikte förhöras. Då får det vara slut med särbehandlingen.
