Naturligtvis är det övergreppen som gör oss mest upprörda när det slår ned bomber av det här slaget: en hög polischef som misstänks för att ha våldtagit en ung kvinna, förberett grov våldtäkt på en 14-åring och medverkat i hemliga sexnätverk med andra framstående farbröder.
Men den skada som Göran Lindberg orsakat, om han är skyldig till det han misstänks för, handlar om så många saker.Offren. De unga kvinnor och flickor som har utsatts. Poliskåren. Det minskade förtroendet för de människor som ska upprätthålla lag och ordning. Jämställdheten. Det bakslag för kvinnors och mäns kamp för lika värde som hela det här sensationella avslöjandet orsakar.
I förrgår var jag i ett snöigt Jönköping och studerade först en kristen förskola i ett idylliskt villaområde med trähus från förra sekelskiftet och sedan ett åtal mot en av förskollärarna, som misstänks har våldtagit och förgripit sig sexuellt på fem små flickor i åldrarna två till fem år.

Givetvis är det brottet i sig som gör mig mest upprörd. Men samtidigt hyckleriet. Gudfruktigheten som kamouflage. Låt barnen komma till mig.
Jag inser att våldtäktsmän ofta ser ut som du och jag, kan sköta sitt jobb, ha familj och barn och på ytan vara mönstergilla och skötsamma.
Jag vet att de överlägset flesta våldtäkter begås i hemmet. Jag förstår att verkligheten ser ut så.
Självklart ligger det i sexbrottslingars intresse att deras verksamhet inte ska synas, att de måste verka i det fördolda. Ingen borde heller bli överraskad av att en pedofil vill jobba med barn eller att en misstänkt våldtäktsman jobbar med kvinnofrågor.Men samtidigt blir jag så fruktansvärt arg när dessa förtroenden bryts. Jag tänker på de alldeles för få män som arbetar inom dagomsorg och förskola.
Vågar de gå till jobbet? Vågar de krama ett barn i dag? Jag tänker på de alldeles för få män som vågar ägna sig åt jämställdhetsarbete. Hur mycket svårare blir det att ta det steget nu?

Våldtäkt handlar inte i första hand, eller kanske inte alls, om lust och sex, utan i de allra flesta fall om maktutövning, förtryck och brist på empati. Göran Lindbergs omtyckta föredrag om etik och moral, hans arbete mot sexuella trakasserier, hans engagemang  för fler kvinnliga chefer inom polisen och hans feminism ter sig i skenet av detta som den perfekta förklädnaden. Han gick så långt att han kritiserades för att ägna för mycket tid åt jämställdhetsarbetet.
Han fick starkt politiskt stöd eftersom han var ganska unik på den punkten. Han fick öknamnet Kapten Klänning efter Robert Gustafssons uniformsklädde karaktär i tv-serien ”Percy tårar”.
Han sa till och med att han gillade smeknamnet, och kanske var det för att det bara stärkte hans alibi och hans känsla av att kontrollera situationen.
Eller var det helt enkelt sig själv han försökte lura? Ett sätt att stå ut med sig själv. Det är sällan någon bra idé, det heller.