Svarta kostymer mot t-shirts i Stockholms tingsrätt på Fleminggatan i Stockholm. Hela världens fildelarögon riktade mot salen längst in i korridoren två trappor upp. Där sitter en av nämndemännen och minst två av åhörarna och blundar.
Inte länge, bara några ögonblicks vila. Behovet av att luta tillbaka huvudet och sluta ögonen en kort stund drabbar de flesta när åklagare Håkan Roswall i timme efter timme redovisar hur varje megabyte skickats hit och dit mellan en mängd datorer i olika delar av världen.
Åklagaren inleder med att säga att jurister inte intresserar sig för tekniken, utan endast för effekten. Sedan följer en många timmar lång utläggning om hur fildelningen har gått till, rent tekniskt.
Förutom motsägelsen i detta finns problemet, åtminstone pedagogiskt, att ingen av de fyra åtalade (Fredrik Neij, Peter Sunde, Gottfrid Svartholm Warg, Carl Lundström) aktivt har deltagit i något av det som beskrivs. Fildelningen av de upphovsrättsskyddade verken sköts av andra.

Huvudbrottet begås av personer som inte finns här, som inte åklagaren fastslagit någon identitet på (fastän det är möjligt) och därmed inte heller har kontaktat för att till exempel förhöra om den medhjälp till brottet som prövas. Ett märkligt läge. Ofullständigt. Var finns berättelsen om brottet?
Ännu sällsammare blir det när åklagare Roswall säger att vad det verkligen handlar om är "de människor som använder tekniken på fel sätt". Varför känns det då som om det är tekniken, möjligheten att fildela över internet, som står till svars?
Peter Sunde skakar då och då på huvudet åt det han anser vara bristande tekniska kunskaper hos åklagare Håkan Roswall och viskar till sin försvarare Peter Althin. Gottfrid Svartholm Warg tvinnar sin stripiga skepparkrans och fingrar på sin laptop.

Jag upptäcker inte en enda musiker, inte en enda skådespelare på plats. Ingen Håkan Hellström, ingen Nina Persson, ingen Krister Henriksson eller någon annan från Wallanderfilmerna som åtalet omfattar. Det stärker tron att det handlar mer om distributörernas rättigheter än kreatörernas.
Det ungdomliga stödet för Pirate Bay-gänget är såklart stort, med blåsorkester, talkörer, flaggviftande, och direktrapporter i bloggar, mikrobloggar och debattforum.
115 miljoner kronor är skadeståndskraven från de 16 bolag i underhållningsbranschen som är målsägande. Är det verkligen en rimlig siffra?
Det måste vara svårt eller rentav omöjligt att visa sambandet mellan en specifik, olaglig nedladdning och ett färre inköpt exemplar av en skiva eller en film. Kanske har de bara dragit till. För att kunna täppa till truten på de där uppkäftiga piraterna en gång för alla.

Samtidigt måste det vara frustrerande för de idealister som lobbar hårt för öppenhet och frihet på internet att Pirate Bay är så totalt slutna om sin ekonomi.
Varför mörkas reklaminkomster och andra intäkter? Varför döljer Pirate Bay avtal med affärsmannen Carl Lundström? Varför går deras business via skatteparadiset British Virgin Islands?
Det är frågor som Fredrik Neij, Peter Sunde och Gottfrid Svartholm Warg måste besvara under rättegången för att inte misstanken om ekonomisk vinning ska bestå. En miljon kronor om året för hårdvaruinköp snyter ingen ur näsan.