När den 54-åriga överläkaren kliver in i säkerhetssalen i Solna tingsrätt håller hon sin militärgröna jacka över huvudet som skydd, både mot fotograferna i dörröppningen och för att slippa möta åhörarens blickar.
Hon har grågröna fritidsbyxor, grova skor och ett anteckningsblock som sticker upp ur vänstra bakfickan.
Överläkaren får tillstånd att hålla kvar jackan över huvudet under de fyra minuter vi får stanna i rättssalen, innan lagmannen beslutar om att stänga dörrarna för allmänheten.
Själv säger hon inget under den korta tiden, men hennes indignation ekar tydligt i advokaten Björn Hurtigs röst, när han säger att hon bestrider "rakt av".

Hon har fått uppleva ett dramatiskt och uppseendeväckande gripande på sin arbetsplats, och en häktning som fastställs på grund av att utredarna ännu inte förhört en sköterska och att det inte kan uteslutas att den misstänkta kan utöva påtryckning om hon släpps fri.
Utan att veta detaljerna i utredningsarbetet kan jag tycka att det är märkligt att polisen inte har kunnat hitta och förhöra den aktuella sköterskan tidigare, under de veckor som utredningen pågått.
Svenska Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm är i stället upprörd över att polisen över huvud taget gör en utredning (!) och pratar om en vardag med smärt- och ångestlindring för döende patienter.
Flickan skulle inte överleva, teamet stängde av respiratorn, och att den lilla patienten då borde få smärtlindring är det ingen som ifrågasätter. Men nu handlar det om en mycket, mycket hög dos, en dödlig dos av två narkotikaklassade preparat, morfin och tiopental, som konstaterats av rättsläkare.

Det är uppseendeväckande att läkarförbundets ordförande, utan några detaljkunskaper, uttrycker tuff kritik mot brottsrubriceringen och mot att fallet polisutreds. Precis den typen av kollegiala utfall visar hur nödvändig polisutredningen är.
En stor osäkerhet vilar kring själva händelseförloppet. Varför skulle en rutinerad barnläkare som vill vara barmhärtig ge en överdos så stor att risken för upptäckt ökar kraftigt? Varför dröjer det fem månader från obduktionen till att brottsmisstanken blir så stark att 54-åringen grips?

Överläkaren har "en ryggmärgsreflex att rädda liv", säger hennes advokat, hon har arbetat i krigszoner och vårdat barn som haft mycket svårare skador. Varför skulle hon plötsligt medvetet ta någons liv?
Det är det som är frågan. Åklagaren säger att flickans tidigare felbehandling, ett dropp med för hög dos natrium och den dubbelsidiga hjärnblödning som konstaterades strax därefter, inte har något med detta att göra. Det är svårt att tro.
Om sjukhuset gör ett misstag, om någon i ett team gör ett så allvarligt fel att en nyfödd bebis får allvarliga och kanske livshotande skador, är det inte otänkbart att behandlingen av denna patient omgärdas av särskild omsorg, på många sätt.