I sovrummet på övervåningen i timmerhuset från 1800-talet, ombyggt 1929 till en minimal skärgårdsvilla med mansardtak, står rader av böcker: P O Enquist, Bukowski, Bodil Malmsten, Torgny Lindgren, Åsa Larsson, Steinbeck, Stig Dagerman, Doris Lessing. Ovanpå bokhyllan ligger några ihoprullade trasmattor. På mattorna ligger en katt och sover.

Ett av hyllplanen längre ned inrymmer fotografier i ramar: en morfar med lie, en mormor med födelsedagsblommor, glada barn i baddräkter, en moster som aldrig fick egna barn och i stället gav sin moderskärlek till alla syskonbarn.
Jag studerar särskilt ett foto i en guldram. Bilden togs i den lilla badorten Trouville i det franska departementet Calvados i Normandie för 20 år sedan. Det föreställer en ung man i gulgrön linnekostym och vit skjorta och en ung, mycket vacker kvinna i blommig sommarklänning.
Båda är barfota, de sitter i sanden och blickar ut över havet och mot den framtid de har bestämt sig för att utforska tillsammans. De skålar hoppfullt i någon dryck, knappast calvados, knappast champagne, kanske mousserande vin.

Aldrig kunde de ana hur livet skulle gestalta sig. Inte kunde de inse hur mycket lust och nöd de skulle dela under sin resa, eller att de skulle få följa två barns uppväxt till fungerande unga vuxna.
Valet av Normandies kust som utgångspunkt för en varaktig relation kan synas dumdristigt. Det är inte ett världskrig man är ute efter. Slaget om Normandie var en viktig seger för de allierade, och en av framgångarna som ändade andra världskriget. De unga tu tyckte att ortens namn var romantiskt och miljön passande för kärlek.

Året efter förlovningen i Trouville sur Mer rustades till bröllop i Bjuröklubbs lilla fiskarkapell vid kusten i Västerbotten. Paret tittade häromdagen för första gången på många år på den videoinspelning som gjordes under bröllopsdagarna och kunde konstatera hur smala och unga de flesta var och att många av de äldre släktingarna i dag är döda eller har blivit svårt sjuka.
Livet för oss obarmhärtigt vidare, mot kroppens förfall, mot tankens dekadens. Mot det enda rättvisa slutet. Torgny Lindgren påstår i sin roman "Minnen" att vi inte har några minnen. Vi har fotografier, kanske några inspelade filmer, historier som berättas, korta klipp som dyker upp och försvinner, minnen av minnen. Men kanske äger vi inga egentliga minnen.

I ett långvarigt förhållande måste man källsortera. Ta vara på avgörande känslor och intryck. Värdesätta olikheter. Vårda, inte bara slänga bort. Lägga kärleken i en vacker genomskinlig burk som står på en öppen hylla, lätt tillgänglig även till vardags.
Jag betraktar ett fotografi i färg av två människor som bestämt sig för att älska för evigt och försöker dra mig till minnes vad som inträffade under denna för framtiden så viktiga dag.

Jag minns inte var de dinerade eller vilka personer de mötte. Ej heller var de bodde, eller vad de talade om. Men jag vet att de höll varandras händer när de gick längs de smala gatorna i Trouville och att de fortfarande ofta gör så när de promenerar.
De brukar säga att de har haft tur. I dag, den 11 juli 2011, firar de sin nittonde bröllopsdag.
Om sex år vankas silverbröllop. Nu ett avslöjande: de siktar på guld.