På den fjärde dagen

säger Göran Persson att han befarar att det kan vara över 1 000 svenskar som har dött. Nationalsorg behöver inte utlysas, den uppstår alldeles av sig själv. Ingen kan vara glad. Inte ens den som simmat mot strömmen eller den som hittat en saknad dotter. Inte ens den som överlevt, och kommer hem till Sverige med skrubbad näsa och sårig själ. Ej heller den som suttit hemma och hoppats och sett de mest fasansfulla scener spelas upp, Estonia multiplicerat med Twin Towers, och känt den vidriga vanmakten. När Sverige behöver en landsfader, får vi en informationsdirektör på Fritidsresor. Det är onekligen en smula udda.

Med klar, stadig blick

och lugn, behaglig röst informerar Lottie Knutson om läget, berättar om vilka beslut researrangörerna tagit, om det dubbelarbete som tyvärr är oundvikligt och om det hjälpbehov som är outsinligt. Hon förklarar, uppmuntrar, informerar och kritiserar med en medkänsla som har fått tusentals svenskar att känna en enorm tilltro till henne. Hon får uppmuntrande mejl, samtal, blommor… När Lottie Knutson sitter i TV4-soffan en morgon hör jag hur frustrerad hon egentligen är. Men också hur hon skickligt styr undan och väljer att se framåt, därför att det är handling som gäller.

Kanske gjordes några

felbedömningar i början. Men det är inte rätt tidpunkt att analysera. Vi har inte tid, säger hon. Två dagar senare säger statsministern nästan exakt samma sak i en tv-intervju, som ett eko från landsmodern. Hemligheten bakom Lottie Knutsons remarkabla folkynnest är inte bara att hon är ett informationsproffs, vilket hon givetvis är. Men hon har också en innerlighet som lyser i hennes ögon och får svenskarna att känna att vi inte är paralyserade av skräck.