Centerns partiledare Maud Olofsson kan nog hålla sig för skratt. Inte heller Mona Sahlin lär tycka att "dagen är räddad", som Karin Jonsson ropar. Carl Bildt, den gamle gamängen och bloggaren, uppskattar knappast att bli centralfigur i en historia av den arten.
Visst får politiker skämta - se bara på Göran Hägglund som fick hela riksdagen att skratta åt metaforen med Lars Ohly som kör nedcabbat och struntar i utgiftstaket.
Men största fittan? Ett kommunalt oppositionsråd i Norrköping, en folkvald politiker på hög nivå, ska inte publicera den typen av påhopp. Det får de lämna över till alla Alex Schulmän och Katrin Zytomierskor.

Jag hittar Karin Jonssons blogg på Norrköpings Tidningars webbplats när jag söker liknelser med djur inom svensk politik.
Mona Sahlin kallade i veckan Maud Olofsson för en iller på grund av hennes envishet i frågan om utgiftstak i budgeten, och förra året döpte hon centerledaren till "bäverkvinnan".
Socialdemokraternas ledare sa också att hon själv gjorde "en halv pudel" när hon bjöd in Lars Ohly med armbågen häromdagen.
Även de politiska kommentatorerna beskriver veckans debatter med liknelser från djurlivet. Dagens Nyheter skriver om statsminister Reinfeldt: "Den ledsna hund han tidigare har sett ut som är nu på hugget".
Förmodligen är detta ett positivt omdöme. För många kan dock tankarna tyvärr gå till en dreglande kamphund.

Expressen, däremot, tycker att Sahlin är "som en trygg gammal sossehund" och Reinfeldt liknas vid "en stingslig katta". Kvällsposten menar att det känns lugnt att "mannen med rådjursögonen är den som styr Sverige", medan Kristianstadsbladet suckar över att väljarna som vill ha maktskifte "tvingas köpa grisen i säcken".
Allt detta slås dock med hästlängder av den omdömeslösa påhoppet på Mona Sahlin. Sitter Karin Jonsson ändå säkert i sadeln? Skulle hon göra det om hon var man? Jag bara undrar.