Vore det inte så tragiskt skulle jag skratta åt den handfallenhet som drabbar det svenska samhället när det blir snöoväder.
Inte bara makthavarna, utan också medborgarna, reagerar som om de har glömt bort att vi bor i det kalla Norden.
Som om kvartalsekonomin har drabbat även vädret; ingen kan minnas eller tänka längre än tre månader framåt eller bakåt.

När det blir vinterväder i Sverige står vi numera lika förbluffade som när snön chockar spanjorer och greker och tvingar in dem från uteserveringarna.
Med tanke på alla milda vintrar vi i Stockholm har haft de senaste decennierna är det kanske inte konstigt att oroliga föräldrar till niondeklassare vill ställa in en skidresa för att det är minus 14 och lite snöfall.
Men makthavarna på banverket, SJ och i regeringskansliet borde vara bättre förberedda än så.

Vid snökalabaliken 2001/2002, om någon där ute i snöyran minns den, ställdes tusentals tågavgångar in och näringsminister Björn Rosengren hade krismöte med banverket, SJ och några andra tågbolag. Efter mötet sa banverkets dåvarande generaldirektör Bo Bylund att han var "mycket nöjd med resultatet som innebär att vi tillsammans i branschen ska åtgärda de brister som finns".
Bot och bättring lovades från alla. Banverket skulle storsatsa på förebyggande underhåll. Öka kapaciteten för snöröjning. SJ lovade bättre information till resenärerna, och en förbättrad resegaranti.
Ja, ni hör ju. Nu är underhållet eftersatt, snöröjningen funkar inte och informationen till resenärerna är under all kritik.

Ta inte tåget, informerar SJ, och gå för guds skull inte in på vår hemsida för då brakar den ihop - och förresten så gäller inte resegarantin.
Och medan vi undrar varför SJ köper tåg som inte klarar nordiskt vinterväder och varför banverkets växlar inte klarar isbildning letar politikerna satsningar som ger resultat till nästa kvartalsrapport.
När snön faller blir det totalt kaos... och varje gång lovar makthavarna att det inte ska hända igen.